Do you wanna get mad bitch?

Skrivet: 2008-07-10 Kl. 15:58:36
Johan väckte mig med smask och småprat medans  jag låg och muttrade. Upp, kissa, röka och sedan var det mission impossible att få någon sömn.

Med skavsår i hjärnan kravlade jag mig upp. Surfade någon timme och bestämde mig sedan för att väcka B som snusade så sött i sitt rum.

Vi tog Bergmans bil och skulle leta ett "nytt" badställe.

Så här gick de!



Personligen tycker jag detta är hur kul som helst


Men vi hittade en fin strand till slut. Solade någon timme och lekte med Gonzo.



Gissa om han är populär, men gillade inte alla barn som sprang omkring. Morrade till någon gång när han hade något i närheten han ville skydda. Som sitt ben eller pinnarna han låg och gnagde med sina kliande valptänder.



Världens finaste kille





Bergmannen i solen

Solen gjorde vi upp med ganska snart och begav oss hem för lite chicken a la b.



Så nu sitter vi i soffan och kollar disneychannel.

Gonzo är helt slut lillgubben. Jag ska också sova snart,


VARNING UTFÄRDAS: DEEP SHIT


Jag har tänkt mycket idag. Jag har tänkt på vilken siffra jag gillar bäst.....Om ni undrar så är det 6, jag tar 6 köttbullar om jag är hungrig, jag tycker om när klockan är sex, jag älskade att vara 16år. Jag har 6 tatueringar...And so on.

Jag har också tänkt på mitt förflutna, en del av mitt liv som å ena sidan är ganska viktig, men å andra sidan är borta. Jag har inte hunnit reflektera över det. jag har inte funderat på två år. På riktigt. Jag har skjutit det åt sidan, gång på gång. Jag har inte gjort upp med mitt förflutna, jag har inte vrålat, jag har inte gråtit. Jag har inte  rannsakat mig själv det minsta.
Varför?
För jag hinner inte. Jag har alltid någonting på gång. Alltid kliv framåt, rädd för att stanna upp, tappar jag något eller någon för den delen så vänder jag mig inte om. Det gäller att hänga med. Har ett fåtal personer i min omgivning som lyckats tygla mig.
Vissa bra, andra bättre.
men det är en konst.
Tack för tålamodet.

*Stina* Emma*Hanna*

Jag älskar och uppskattar er så fruktansvärt mycket
.
Jag har kommit fram till att jag kan vara en mycket ond människa. Jag är öppen men med en vallgrav runt min själ. 
Broar måste byggas.
Jag är känslig innerst inne. Jag är rädd för att bli sårad, bli ett offer. När du väl nått fram så tro inte att din roll i min "circle
of trust" är säkrad.
Jag är smart, spela dina kort förbannat väl.
Kommer jag på dig med att fuska krossar jag dig som en glödande fimp under min klack. Jag krossar  dig, jag kväver dig, jag dödar dig.
Igen, jag är smart. Jag vet hur man gör någon illa, jag vet vilka punkter jag ska trycka på. Jag blir inte hysterisk och skriker. 
Jag ler och smider planer!

 Du hinner aldrig göra mig illa!! Bara skadeglädjen fyller upp mig mer än sorg. Jag är alltid värst.
Det kan du lita på.


.............



Vissa gånger funderar jag  bara på om besluten har tagits vid 110 procentig sinnesnärvaro eller om jag förlitat mig för mycket på hjärna, magkänsla och list.

Har hjärtat fått tala alls?

Just nu skriker hjärtat en sak.
Humla!
Det är alltså Johan Österberg.
Jag har föraktat dig, näst intill varit äcklad.
du vet  varför!
Jag har hånskrattat åt dig och dina fasoner, sett ner på det.
Jag har hatat dig för att du inte varit som jag önskat. Ångrat att jag  föll för dig.
Tvivlat på mitt egna sunda förnuft.

Men jag hade så fel.
Första gången vi sågs flög vi bokstavligen på varandra.
Upplevde en passion som aldrig innan, tonårshormoner som virvlade runt i kroppen, blickar vi gav varandra som sa allt, kyssar som jag inte skulle bytt för Collin Farrel en natt, inte ens då.
  Once in a lifetime.
 ADRENALIN!!

Flera år emellan, år jag står för, är stolta över och älskar,
som jag heller inte velat byta bort.

Sen kom du tillbaka in i mitt liv. Med värme, vänskap och början på en lång period med kärlek och hat .
Jobbigt har det varit, kan inte förklara i skrift....
Men det är förbi
Och nu är vi här, i startskedet av något bra.
Något perfekt!!

....Det gamla brinner....
......jag sniffar...

Det luktar kunskap, glädje å så lite baileys

Det sista spöket har lämnat min kropp.
Jag har ett par skelett i garderoben.
Dom får hänga där, dom klär mig. Vi kan säga att dom är en av grundstenarna i min mystik.
 
Men jag vill tacka mig själv för dom här 21åren. jag gjorde det bra. Jag har haft det sanslöst kul.

Jag är verkligen i startskedet. Back on track,





//Nico -
Glasklart! Lycklig och förväntansfull




Och här har ni min seriösa sida






The end
0 Kommentarer




KOMMENTERA INLÄGGET HÄR:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0