Jag sitter i sängen och myser  med lilla Nisse som ligger tätt intill mig med sitt ben och sin Floris (flodhästen). Johan har sprungit runt och hjälpt mig samla mina tillbehörigheter för idag tar jag och Nisse tåget upp till Söderhamn..

Jag har 1000 ärenden den här veckan, det är både läkare och kompletteringar med försäkringskassan som ska ordnas och fixas. Sen ska det bli kul att visa upp Nisselymmeln.

Idag har vi suttit ute i solen på filtar och bara haft det skönt. Nisse har sprungit runt som en blixt och lekt av sig ordentligt. Hoppas han sover lugnt på tåget i eftermiddag då.....

Igår åkte vi in till stan och killarna gick till en affär medans jag och N satt i en park och solade lite. På kvällen åt vi kyckling fast jag inte gillar det men måste medge att det var ganska gott. Sedan tittade vi på filmer och spenderade kvällen i sängen. Underbar första helg med Nisse.

Är trist att vi är ifrån Johan den här veckan men sedan får vi nog schemalägga tiden lite så den passar alla tre=)

Nu ska jag passa på att kela med mina hjärtan innan jag beger mig

//Nicolina

Mina älsklingar.

Just nu: Ace of Base - Beautiful life


Vi skjutsade iaf Bergman tvärs igenom stan och lämnade honom hos Törnros. Sedan gjorde vi en snabb handling på Ica, åkte hem och lagade till kycklingenchiladas, desserten bestod av kiwi, banan, frysta hallon med strimlad choklad över i en form, in i ugnen. Sedan gammeldags vaniljglass till det.

Vi kollade först på Rec. Första gången på länge jag skrek till en film. Johan fick hjärtstillestånd sa han.  Ja..... den var faktiskt riktigt läskig.

Bebis låg emellan oss hela tiden och är så  himla duktig.

Nu kör dom lemon tree

KHARMA säger jag bara

God natt.

Tänkte ställa upp på ett litet inlägg nu innan vi gör kväller jag, Nisse och Johan. Dagen har rent utsagt varit helt sjuk. Jag har haft sådan otur med allt!!

Men nisse har anlänt och jag ska berätta mer detaljerat sen. Just nu är det fullt upp med bebis.



Sträcker lite på benen efter helvetesresan.




Who´s my dog?



Gillar inte mina Uggs något vidare.


Kära kära lilla liv. Han ligger på min arm och snarkar och grymtar.
Nu ska vi mysa hela lilla familjen.

Återkommer.....

Välkommen till oss lilla Nisse

Veckans bästa låt. Kanske årets??


Jag sitter och myser i Johans gigantiska morgonrock . Han var på AIK-Djurgården ikväll. Han lät lite besviken. 1-1.
Jag är glad för det iaf, oavgjort är väl bättre än att förlora. Jag hatar att förlora.

Jag är egentligen jätte jätte jättetrött. Jag sov tre timmar i natt. Och imorgon ska jag  jag upp i gryningen och köra Bergman till jobbet så jag kan använda mig av hans bil ut till arlanda där jag ska hämta Nisse (är vi nästan överens om nu men man vet ju inte för än man sett och spenderat lite tid med honom).

Jag och Emma ska väl handla koppel och lite leksaker innan ankomsten också. Sedan blir det ju fullt hus här hela dagen.

Jag ser verkligen fram emot morgondagen. Trodde inte den skulle komma så snart. Men nu är den nästan här.


Vår nya familjemedlem.



Sov gott


//Nicolina

......så upplevde jag den värsta veckan under hela perioden efter branden. Det var måndag och jag vaknade av att jag hade så sjukt ont i hela ryggen. Benen samarbetade inte med mig det minsta och jag fick bokstavligen släpa mig till toaletten och sedan ut på bron.

Det var mensen som kommit och hälsat på trots att den inte var det minsta välkommen. I och med att jag har en kopparspiral så har jag väldiga besvär med smärtor som det är pga den, tyckte jag innan åtminstonde. När jag inte visste var smärta var. Nu var den väldigt påtaglig. Det gick inte att hålla tillbaka. 

Jag satt ute på mormors bro och vaggade med hopp om att det skulle sluta. Jag behövde inte ens använda några muskler när jag kräktes., Det bara rann när jag hängde med huvudet. Mormor och morfar var ovetandes om att jag ens vaknat så fick sitta en stund och ropa högt innan dom hittade mig. Tårarna sprutade och jag visste seriöst inte vad jag skulle ta mig till. Kunde med hjälp av dom och gåbordet släpa mig in till sovrummet igen. Blev liggandes ett  par dagar.


I samma veva var det hög tid att sluta med alla mina tabletter. Oxycontin bland annat.
Oxycontin är starka tabletter som används för extrema smärtor så som cancersmärtor bl.a.
Fick också sluta med mina sömntabletter samma vecka.




Under dessa månader har jag käkat bara över tvåhundra panodil. Panodil är en piss i havet bland allt jag har knaprat på.
Jag borde ha tagit över 1000 tabletter under den här perioden.

Alltså var jag inte direkt missnöjd över att sluta med ett gäng. Men det vart ett bakslag som hette duga, Fick morfinabstinens som inte kan beskrivas med ord.
 En hel helg låg jag med svår ångest, svettningar, frossa och någon form av sammandragningar i hela kroppen..
 
På natten när dom andra sov låg jag och vred och vände på mig, timme efter timme. I en pöl av min egna svett funderade jag ett tag på om jag skulle avsluta helvetet själv. En pillercoctail, en sista cigg
Tack och godnatt.

I efterhand inser jag att det var svår panikångest jag led av. Som varade en hel helg. När helgen led mot sitt slut och jag vaknade på måndagen insåg jag att det värsta var över. Det enda som faktiskt hindrade mig den helgen var mina anhöriga. Hur mycket jag hade skadat dom med att göra något dumt. Jag hade med eller mindre pissat på allt vi kämpat för. Dessutom ville jag inte bli hittad av min mormor eller morfar. Då hade jag kunnat plockat ett liv till på köpet.
Dom har ställt upp fruktansvärt mycket den här tiden.


När jag vaknade upp ur mitt pillerrus vart jag tillbakavisad till verkligheten. Jag var inte omtöcknad eller virrig. Jag var inte hög rättare sagt. Det var rätt obehagligt att slå upp ögonen och konfronteras med livet.
Att inte vara bedövad längre.

Så jag började må psykiskt dåligt, riktigt dåligt. Samtidigt hade jag förväntningar på mig och ville inte göra någon besviken. Kämpardjävulen i mig låg nu i fosterställning och snyftade.

Så kom min läkartid och jag var ganska skeptisk men berättade endå hur jag kände, allt och ingenting.

Jag ligger i min nya morgonrock och har precis ätit frukost / lunch. Idag är en grå dag, jag har feber och kan inte sätta ner hälarna i golvet. Så jag trippar på tårna. Skulle behöva ett par stripp-stilettklackar för att kunna gå normalt. Dessvärre ser det nog inget vidare ut så jag får väl jobba på att pressa ner hälarna i golvet helt enkelt.

Johan vill att jag börjar tvätta åt dom klockan tre, det vill inte jag. Jag orkar inte släpa på tvätt igen. Inte idag i varje fall.


Jag åkte hem till Söderhamn i Onsdags och hälsade på. Eller om jag åkte bara hem? Det kan jag inte bestämma mig för.

I vilket fall som helst så tog jag tåget till Gävle och hämtades där av Hanna, Emma och Stina som hade varit på sjukhuset och kollat Stinas ben.
Vi åkte till mormor och morfar för bilbyte och en snabbvisit. Sedan följde Amanda med oss till Emma och vi köpte med oss pizza och jäste ett par timmar.

Blev en tidig kväll endå efter dagens slit.










Torsdagskvällen  spenderades hemma hos Mor och Mårten. Lite tjejsnack med mys och kex men ingen ost för den var hårig i nyansen grönt.
Det var en olivost så jag trodde först att det var jättemycket oliver i men insåg ganska snabbt att så var inte fallet.



På Fredagen kom älsklingen hem och myste med mig, jag lagade till en enrätters och efter det tittade vi på film.

På Lördag var jag och Stintan ut på Variant och kikade på diverse roligheter. Jag köpte tofflor till mig och mormor och Johan fick en morgonrock han med.

På kvällen bjöd mamma och Mårten på middag med allt som hör till.

Det var jag, Albin, Amanda, Mimmi, Stina, Johan, Måsten, Mamma , Mormor, Morfar och en liten vän till Albin som hette Leo.

En sjujävla fest alltså.

Kolla själv.


 
Visar upp min konstnärliga sida på Albins ben

 
Och Leos rygg


  
Väldigt rolig bild


 
"Fan vad ont det gör Leo!!"


Morfarn skadade armen på något vänster



Mamman var glad.



Johan och Mårten



Jag Och Albin



Mina Syskon




Och Stina

Efter festligheterna skjutsade vi hem Stina och, Albin, Mimmi och Amanda följde med mig och Johan hem.
Mormor fick fulla händer med bäddningar och ungar överallt,

Men det gick till sist,.


Sedan gick hela Söndagen åt att bara mysa och förbereda lite inför den här veckan som jag nu blir i Stockholm.



Egentligen skulle jag på ett möte med en kille på en skönhetsskola. Jag har nämligen kommit in på en intensivkurs i makeup/frisering mm.

Men den kursen börjar nästa vecka och jag får högst ha 10% frånvaro.

Det kommer aldrig fungera med min oberäkneliga kropp. Så om jag nu väljer den kursen ( har sökt flera) så kan jag hoppa på i Januari då nästa termin börjar.

......Så istället blir den andra extremt roliga planer den här veckan. Kan berätta mer lite senare. Ska försöka vila bort lite feber.

Den här bilden är sjukt rolig. Det är när jag precis lärt mig sitta upprätt och mamma kom förbi en kväll på sjukhuset.
Vi är ute och röker. En äldre liten undersköterska jagade mig genom korridorerna och skrek "Nicolina Nicolina, du kan inte gå ut i underbyxorna, tänk på dom anhöriga"

Därav filten

Det var varmt, jag ville inte ha byxor för det var jobbigt att ta av och på dom med katetern.


Mina "underbyxor" var inte direkt spetshotpants heller utan snarare shorts för män. Dom gick ju ner till mina knän.



Jag skulle aldrig lägga ut en sån här bild på mig egentligen. Men hur roligt ser det inte ut? Jag viker mig dubbel av skratt!!
Varför kollar jag ner på Stina??
Jag sitter själv i samma båt om man säger så.
Hon rullade dessutom mycket snabbare än mig. (Vi tävlade i korridorerna)

Jag var ju så omtöcknad här av allt morfin så jag antar att sanningen aldrig kommer komma fram.
Vad hade Stina gjort för att förtjäna den blicken??


Ja...


Hujedamig

Om jag  har slagit Johan någon gång?. Svar ja,
men jag slår alla som säger att jag ser ut som en lastbil när jag backar.



Börjar gilla håret mer och mer, la i en till färg igår. Det blir ganska ledsamt att variera mellan endast vitt och gult i vanliga fall så jag njuter i fulla drag av alla nyanser. Tycker det kommer fram fler hela tiden.

   

Inne, inne igen efter gårdagens färgning och ute.
Jag gillar det.


Jag har världens beslutångest, jag vet inte om jag ska åka hem till söderhamn idag. Jag borde för det är ett förbannat tjat hemmifrån.

"KOM HEM"

Nu känns det iaf inget roligt att vara kvar när endå så jag får väl kolla tåg och släpa mitt arsle norrut då.

Det har iaf varit skönt att komma bort ifrån cirkusen i stan, behövde verkligen lite distans till allt. Plus att vi bor på första våningen och härifrån kan jag hoppa

Ni fick jag insiderinfo om att Stina ska till sjukhuset i Gävle så jag läre rusa om jag ska hinna på tåget.

Skönt med bil halva vägen.=)

Då får vi ses till veckan om jag inte uppdaterar hos Stina eller Emma.

//Nicolina

Jag hade Mtv på inne i vardagsrummet då morfar kom in för att titta på Keno. Jag hade ganska hög volym på så jag tänkte gå in och hjälpa honom att sänka då jag stannade upp för jag såg att han hade fastnat framför teven ståendes. Johan kom precis efter honom och ställde sig och tittade han med. Dom kollade på hela videon tillsammans.





När låten var slut tittade morfar storögt på Johan.

Morfar: Ja.......dom där kan dom du!!
Johan: Ja..... för fan!


Kat Deluna föll både morfar och Johan i smaken alltså.
Jag och mormor ska också sitta och hålla span efter sexiga män någon kväll tänkte jag.....


 

Din mamma måste vara mäkta stolt Alex Jonsson

Amanda har för bövelen blivit rikshjälte!
Men mest min=)

Titeln på inlägget fick bli det första jag tänkte på och det var just det, inte så mycket kaviar. Johan gör mackor åt mig i köket. Jag är superhungrig och vi har precis pratat och rett ut gammalt groll. Nytt groll också, men nu är det ur världen och jag kan slappna av. Hatar otrevlig stämning. Sånt vill jag bara fly undan men det spelar ingen roll hur länge jag står och bankar mitt huvud blodigt i väggen så är det någonting man måste göra.

Igår hamnade vi på fest. Hade det rätt trevligt med mitt saftglas. Jag såg i vilket fall som helst ut att  vara fullast på festen. Med min gångstil!



Ägde "Team Hor" under vår musikquiz. Mina lagkamrater bidrog inte med så mycket. Besviken på Bergman som skulle vara den starka länken då han kan varenda låttext som finns, i vanliga fall. Men han var bra nog glad i hatten igår så det var väl där det brast. Plus att vi var tre i vårt lag och dom fyra. =) Slutade med 40-35p. Vår förlust,



 

Törnros, Johan, Yang och Jojjo




Min min bara min




Det ser skönare ut än var det var. Gick över till dödsgrepp någon sekund senare.



Johan och Bergmannen är nere på Ica och handlar, jag ligger bara. Har väldigt ont idag efter allt bilkörande i Sthlm.
Idag vill jag bara mysa och ligga sked.

Igår var vi i kungens kurva förresten. Inhandlade ny kamera, ett par jeans på rean bl.a.
Sedan åt vi på grillpalatset. Faktiskt helt Ok.

Nu ska jag inte titta på en film, jag ska sova med en film igång.

"Det är inte henne jag tänker på, det är dig , hon är stark som en jävla gorilla, hon kanske sliter av dig huvudet och spottar i hålet!"

//Nicolina

Lite besudlande känsla sådär, man trodde man skulle iväg på lite moget "par-som-hälsar-på" tjosan ikväll. Men det slutade med 7.3or för Johan och jag blir chaufför. Kanske bara är avundsjuka, kanske bara tappade lusten.? Jag trivs minsann med mina piller endå!! Dom lugnar mina sköra gamla nerver som nästan är förbrukade liksom mina nio liv

Här är iaf nya hårfärgen,


  


Mössan köpte jag idag på Hm, skönt att värma öronen med nu när det är praktiskt taget vinter ute.

Ja jag ska väl sätta mig framför ratten då.


Tack och hej lever galej

/Rödtotten

Måste bara ta och berätta om Stina, eller rättare sagt det jag minns av henne på sjukhuset. Hon installerade sig väldigt snabbt och ägde snart hela Ortopedavdelningen. Jag upplevde nog alla sinnesstämningar man kunde på sjukan och måste ha varit den mest besvärliga patienten dom haft.

  Jag vägrade äta någonting så jag fick ha dropp i någon vecka, jag skrek och grinade omvartannat, var inte rädd för att säga vad jag tyckte, jag röck ur nålarna ur mina armar och händer så det skvättade blod överallt, ingen och då menar jag ingen fick ta i mig utom Johan, jag krävde smärtstillande och sömntabletter hela tiden.

Stintan däremot hon rullade runt som en fucking Cinderella i sin rullstol (och sjukhusskjortan bakvänd så hon blottade hela baksidan ) och trivdes som fisken i vattnet där på sjukhuset.

Vi hade turen att den sista veckan få ligga på samma avdelning med rummen intill varandra så det var ett stöd. ATt ha henne och hennes lugn i min närvaro. Hon tycktes inte vantrivas som jag i situationen vi var i. Hon frågade snällt vad det skulle bli för lunch efter frukost och fick in rutinerna rätt bra.
Jag däremot var ett jävla vrak.

Hon var ju mäkta stolt att hon kunde gå med sitt gåbord och kikade mer än gärna in till mig för att prata en minut och visa upp sig.

"Här kommer kungligheten" sa hon.

Hon gillade inte när någon fifflade med hennes noga planerade rutiner, som när vi lovat varandra att sluta röka. Fem dagar klarade jag, sedan brast det när mamma kom in till mig efter en pys, så jag tvingade Emma, Hanna och mamma att skjutsa ner mig i sängen så jag skulle få ta ett bloss.
(Alltså smuggel med andra ord, tror ni jag fick gå ut eller?)

Självklart fick stina syn på min säng och började ana oråd på en gång.

Stina: Vart fan ska ni då?
Hanna: Ja vi ska bara ut på lite......luft.
Stina: Hallå där, jag vet nog vad ni ska göra!!! Hallå?? HALLÅ?!!


Så dom släpade ner mig i sängen 11-12 våningar för att få blossa.
Fast senare började hon smygröka med mig hon också!

Haha

Eller när Stina skulle in till mig en sväng men fastnade med dörren halvvägs för Johan hjälpte mig att tvätta mig vid handfatet (ingen annan fick ju). Jag kunde varken gå eller sitta så jag låg fortfarande i sängen som vi flyttat.
Stina vart skitsur när hon inte kunde komma in.

- Vafan gör ni?
- Johan hjälper mig att tvätta mig, kan du komma senare??
- Gör han?? Fräscht.....

Sedan gled hon vidare,
 
Lite senare skulle jag visa henne första gången jag kunde gå.  Typ åttonde dagen på sjukhuset. Hade mitt jävla gåbord och hade hängt katetern på den (min kateter var typ alltid full för jag drack som en galning på sjukhuset när jag inte åt).
Ville ju göra en riktigt bra entré när jag väl kom ut (Förstå att ligga i över  en vecka och inte veta om det tar år innan man kan ta sina första steg och hur jävla glad man blir när man väl gör det)
så när jag fick syn på Stina som inte riktigt var i positionen jag tänkt när jag skulle visa mitt enorma framsteg.
Därför backade jag och det blev ett sjujävla gung på katetern.
Det stina alltså hann se var ett hörn av gåbordet och katetern som gungade fram och tillbaka.
Haha.

Några andra väl valda situationer och citat av STina på sjukan,


Jag träffade en farbror som hette Sture, mycket trevlig herre som brytit benet  (Foten hade hängt i skinnet).
Vi hade ungefär samma rökrutiner så självklart rullade vi tillsammans ner och satt en stund när det var finväder. En riktigt gullig gubbe, hade fru och en dotter som gift sig med en Indier i just Indien. Han pratade jättemycket om henne och har också nu skickat bilder ifrån bröllopet.

Jaja strunt samma, det var en rökpolare jag hade turen att hitta men Stina ville inte riktigt acceptera det där, Hon vart äcklad sa hon.

"Vad är det då?? En gubbe och Nicolina, fy fan säger jag bara"

Haha, hon var enbart svartis på min kompis. Det är jag 110% säker på. Som om jag i det skicket (och med pojkvän) skulle ha en relation med en gubbe på 80 härliga. Som dessutom också satt i rullstol precis som mig,. 

Så här var det, han ville inte gå ut och röka med dig Stina, för du var inte trevlig på lilla Sture!!

Haha

En annan rolig incident var sista natten då Stina fått flytta in till mitt sjukrum så vi fick sova tillsammans, eller ja, Stina hade då fått ligga med tre andra kärringar och gubbar, varav en var sjuk i huvudet och kastade apelsin på Stina.

Stina: Har du problem??
Galna tanten: Har du problem eller?

Hahha. Men jag får väl bortse galna kärringar och fokusera på att min bästis ville ligga i mitt rum sista natten. När nattsköterskan kom in med medicinen så insisterade hon på att fylla på mitt vatten medans jag tyckte det räckte med det jag hade så sa vänligt Nej tack.
Stina däremot klunkade för glatta livet och höll nästan på att sätta i halsen.

"Jjjjag kan ta mer tack!! Du vet när jag är hemma och ska ta alvedon, då dricker jag MINST en halvliter vatten och sköljer ner med knäckebrö, det kan du lita på"

För det första så ville bara Stina visa sig duktigare än mig, för det andra så
dricker Stina inte vatten, hon dricker kaffe.
För det tredje, Sköljer ner med knäckebrö?
Man sköljer väl inte ner vatten?
Det kan du lita på??

Haha

En liten slutkläm.

Sköterskorna skulle lägga om Stinas ben (tror jag) och hon tittade på dem med bekymmersam blick.


"Hörni, nu tar ni det jääävligt varsamt alltså!!"

Jag älskar dig stina sjukhusdiva

. Grabbarna håller på och städar undan vår nachofrukost. Lika gott alla tider på dygnet,

Igår åkte vi till skärholmen efter dom slutat jobba och handlade mat.  Sedan tittade vi på film och hade en riktig myskväll. Jag jazzade runt och färgade mitt hår en kopparguldblond färg. Jag skulle mer kalla den orange/guld. Rätt fint, ska  se hur det blev i dagsljus så fort jag tagit av mig burkan.

En av världens bästa låtar!



En annan låt jag absolut älskar med Shakira
Gör mig glad.



För att inte glömma den här låten. Den här låten kan man lyssna på i alla sinnestillstånd. Den betyder lycka, sorg och revolt för mig. Får gåshud och tårarna rinner av tusen anledningar.






Och kära kära
Maria Mena
Finns inte en tjej som inte kan lyssna på hennes musik. Hennes texter avklädda, oslipade och sjukt ärliga. Finns inget man inte kan göra till hennes skivor, städa, ligga, dricka vin med sin bästa vän, måla varandras kroppar med sverigefärger, köra 160 mil med hög volym, sitta själv med lite rödtjut, röka och filosofera över livet.
Jag fullständigt älskar
Maria Menas musik.




En till Menalåt med underbar text.

Ja jag ska väl göra mig i ordning så ska vi till Kungens kurva och kolla in Ikea, blir en hård runda för mig som knappt klarar Ica Fram och tillbaka.

Jag har en överraskning till senare förresten.



Tack och bock

Tillbaka i Sthlm, i lägenheten. Tittar till grabbarna och gör mest....ingenting. Kan inte göra just  något mer nu heller.
Jag har badat, det har jag verkligen längtat efter.
Konstigt att vara här, hemmet jag lämnade var så lyckligt. Det var fint väder och halva sommaren hade gått. Johan tog väskorna och jag tog lilla Gonzo som var otroligt nyfiken på  fasiken vi hade för oss när vi irrade omkring och packade det sista.....
 
 


Om jag hade vetat att det var sista dagen jag skulle få ha honom i min famn, se honom springa och leka, jaga insekter eller sova sött hos sin pappa. Då hade jag pussat och kramat honom  så mycket...... Han var pigg och  glad hela vägen hem till Söderhamn. På tåget  var han lugn och fin. Fick sitta på bordet en kort sväng. Titta på allt vi passerade. Framme i Söderhamn gick vi på Donken och tog en cheeseburgare och han fick nästan hela min köttbit.

Tjejerna hämtade oss och vi handlade mat, åkte hem till  Hannas familjs villa och hade en riktigt mysig fest. Plutten sov i mitt, Johans eller Amandas knä omvartannat. Invirad i en filt. Vi tänkte inte ens gå ut på krogen. Men eftersom det funkade så bra med Amanda och G så följde vi med endå efter mycket tjat. Vi städade och gjorde färdigt ordentligt innan vi åkte.

Vi dansade och hade det trevligt. Men jag var riktigt seg pga jag jobbat natten innan, bara sovit två timmar och sedan rest. Så vi käkade och åkte hem till Hanna. Jag skyndade mig in eftersom det var första gången vi lämnat bort Gonzo och var lite orolig över hur han reagerat. Men  han kom hoppandes lika glad som alltid och jag bar upp honom på övervåningen. Jag, G, Johan och Amanda  la oss i sängen och Stina och Hanna i angränsande "rummet". Lite mer av en hall där trappan ner fanns. Gonzo låg med Amanda under täcket. Jag somnade på en gång.


......................................

Jag slår upp ögonen av skrik och ett ljud jag inte kan beskriva. Eld. Ett hus i brand. Jag har sett Amon amarth på scen men det kommer inte ens i närheten.Huvudet sprändes nästan av ljudet. Död och förintelse. 
 Jag var svårväckt. Jag hade aldrig vaknat själv. Jag sov "längst bort" i huset och hoppade upp. Det fanns inget syre alls i rummet. Bara svart tjock rök som våldtog lungorna. Hetta som förlamade kroppen. Benen ville vika sig. Hanna var borta. Stina såg jag inte någonstans medans Amanda och Johan försökte trotsa elden och röken nedför trappan. Johan försökte mest men slängdes om och om igen tillbaka och såg ut att kunna säcka ihop vilken sekund som helst.

Jag som såg allt ur ett bättre perspektiv från andra sidan rummet skrek åt dom att vi skulle hoppa. Det var den enda vägen ut. När jag såg att dom var på väg satte jag mig i fönstret. Livrädd. Jag fattade på en gång att det här tar man sig inte ur utan större skador och snart skulle jag bryta både det ena och det andra. Men jag var först, dom var kvar. Fönstret fungerade som en skorsten. Det fanns inte tid att tänka två gånger. Så jag gjorde något förbannat dumt. För att lindra fallet hasade jag mig med armarna så långt ner jag kunde för att sedan släppa. Fort gick det, fötterna tog i först, sedan landade jag med röven rätt igenom ett fönster som stod lutat mot vägen.

Smärtan går inte att beskriva. Jag såg mitt lår, uppskuret men nästan inget blod. Jag såg mina egna fett och köttlager. Jag försökte krypa lite ifrån huset men kan inte ha kommit långt. Vartenda ord jag skriver nu baseras på min egna upplevelse. Jag minns inte detta. Att jag svimmade av smärta. Men Stina hade tittat hur det gått med mitt hopp och jag var totalt livlös. Hon trodde alltså jag dött. Hennes bäste vän. Nu var det hennes tur.  Jag kan inte fatta hur dom vågade hoppa efter det. Men tillbaka till det jag  minns. Trots smärtan slog tanken mig.

Tänk om dom  andra inte kommer ut?. Min lillasyster, Min Pojkvän, Min Valp och Mina två bästa vänner. Då måste jag släpa mig tillbaka. Brinna upp. Jag vill inte bli ensam kvar! Hur fan kunde jag hoppa först?


Jag hann eller orkade inte tänka så mycket mer då Amanda landade brevid mig, det knäckte till i hennes lilla kropp och hennes ansikte förvreds  till oigenkännligt. Smärta, skräck och ångest. Jag såg elden speglades i hennes fina bruna ögon. Så nära och så olidligt varmt.  Precis då sprängdes fönstret på nedervåningen. Rakt över oss. Splitter överallt,

Vi måste bort, Jag grävde ner naglarna i det glasfyllda och döda gräset. Försökte dra mig fram, kände inte benen. Ryggen kändes trasig, armarna såg ut som slamsor. Huden hängde. Johan  hade landat och kröp med mig. Jag orkade inte längre, men jag lyckades krypa ett par meter med bruten rygg endå. Jag vände mig om och gav upp.  Smärtorna tog över och fick mig att vråla och skrika. Reptilhjärnan måste ha spelat in under dessa minuter för jag klarade av mycket jag aldrig trodde jag skulle kunnat klara, som att skrika så högt tex. Eller släpa mig så långt som jag gjorde. Det var inte jag. Det var min kropp.


Det jag minns efter är hur rädd Johan blir när han ser hur jag plågas. Han vrålar på hjälp medans jag vrider mig i smärtor. Inom kort är vi omgiven av människor. Människor som hjälper. Människor som hämtar blöta handdukar och lägger på mig för att jag är så nära huset fortfarande. Bråk om att ingen skulle röra mig ännu. Hjälp och medlidande, men jag såg också rädsla.  

Upp på en hård bår, fastsbunden från topp till tå så det enda jag kunde se var den rökfyllda himlen och människor som trampade över mig. Brandmän som ropar om hur många vi var inne i huset?

Jag skrek och ropade efter dom andra. Inget svar. Ingen visste.

Min lillasyster, vart var hon, lever hon. Är hon kvar inne? Vi som övertalade henne till att stanna. Gör slut på mig någon. Varför lyssnar ingen.?! Ta av mig den här jävla syrgasmasken!! 

Ambulanspersonal som pratar över mitt huvud.

-Hon måste in nu, vi tar henne först.

Vadå först?

Sen en guppig jävla väg, inget smärtstillande, panikångest och ambulanspersonal som inte lät mig somna, trots att jag bara ville försvinna. Inget svar på mina frågor hade dom heller.

Akuten har jag få bilder ifrån. Hur dom ska känna på min ryggrad genom röven. Avklippta kläder, nålar överallt, inget smärtstillande fortfarande ifall operation. Röntgen.Hur dom stack mig i benet när dom skulle sy. smuts i såret. En osympatisk elak läkare. Klämma och känna, trycka och knycka.  

När jag låg där med 6-7 personer som alla höll på med mig, lampan i ögonen, naken och skändad rullar dom förbi med Johan som låter helt lugn trots mitt gråtande och skrikande.

-Hej Gumman.
-Johan???...., överlevde Gonzo?
-Jag tror inte det?
-Va?? Johan? Johan?


Fortfarande fastspänd så jag kunde inte vända mig efter honom heller. Borta.

Resten av min sjukhusvistelse, min rehabilitering och allt det övriga återkommer jag om. Blir överväldigad. Måste samla mig.

Jag är så oerhört tacksam att jag får ha min lillasyster kvar i livet. Min lilla Amanda. Min hjälte, som tog Gonzo i sin famn och försökte samtidigt som hon övertalade Stina till att hoppa för att sedan släpa henne från huset.

Jag har dig att tacka för mitt liv Amanda.
Jag älskar dig.

Självklart är jag också tacksam och lycklig för att Johan, Stina och Hanna tog sig ut. Jag hade inte kunnat leva utan dessa människor.
















-------------------------------------------------------------------

GONZO













Under sängen här ovan (Husbilderna) hittade dom vår lilla älskling. Hjärtat går sönder när jag tänker på vad han fick uppleva. Rädslan, ljuden, vad han fick se innan elden tog honom. Tankarna kommer på nätterna!
 Som vi hann älska Gonzo, det lilla livet.
Det är orättvist, kunde han inte fått leva? Han var ju bara bebis. Han litade på oss. Kände han att vi lämnade honom? Vad rädd han måste varit när han hörde våra skrik. Det var inte så jag ville att han skulle spendera sina sista andetag i livet.

Han fick ett lyckligt kort liv Gonzo. Mycket kärlek och lek.

Världens bästa lilla hund.






Stay with me, dont fall asleep to soon, the angels can wait for a moment

Jag hoppas dom tar hand om dig där uppe