Jag vet att jag inte avslutat förra inlägget, somliga undrar nog hur det gick? Somliga vet ganska mycket om mina sista två (nästan) månader fyllda av morfin, katetrar och förstoppningar. Kanske en liten lyckligt lottad skara tom har fått kännedom om vad som försegår i mitt sjuka huvud.?

Jag ska skriva ett riktigt segt och långt inlägg om min väg tillbaka så fort jag känner mig inspirerad till att skriva om det Det är det jag gör....skriver. Jag undrar vart det kommer ifrån? Jag vet ingen i min familj som brinner för att skriva. Bara jag, ibland skriver jag bara en massa skit, ibland sätter jag faktiskt huvudet på spiken och skriver något klokt.

Just nu känner jag för att sätta spiken i huvudet och inte alls vara så klok.

Gud i himlen?
Om du nu gav mig en andra chans i livet, varför kastar du tegelstenar efter mig fortfarande?
Jag ligger ju redan som en klubbad säl!



Just nu känner jag mig otroligt splittrad och en gnutta knäpp, för jag vet varken ut eller in. Efter olyckan så har jag öppnat ögonen.




För att förklara det för er med ord får jag nog säga att jag går på en stig, mitt livs stig, Nicolinas stig. Jag har passerat endel hinder, dock missat dessa bananskal och silverfat alla pratar om. Sådana silverfat som Paris Hilton har på sin stig.
Men jag tycker inte illa om min stig för det, den är rätt okej, jag vill inte gå på någon annan. Den har varit kurvig med endel uppförsbackar men det gör heller inget, för jag stannar ibland och käkar onyttigheter. Så det gör mig gott.
 
Jag har träffat endel intressanta människor på min stig, vissa har följt med mig hela vägen, andra halkat ner i mina diken där jag också lämnat dom.

Ni fattar? Jag har en lång väg bakom mig och hade inga planer på en fet asfaltskorsning på min fina lilla stig. Enligt min karta så skulle bannemig min stig fortsätta lääänge till innan några förbannade korsningar.
Jag känner mig lurad, ungefär lika lurad som den där kärringen som körde ihjäl sig för att gps´en inte uppdaterats.

Jag är lycklig att stigen inte är slut, tro mig. Men jag var bara inte beredd på att planera om min väg. Jag skulle ju bli sjuksköterska av något slag. Nu kan jag inte arbeta med fysiska arbeten.
Den vägen jag skulle tagit är igenbommad med elstängsel och granatkastande afrikanska barnmilitärer. Så det är bara att glömma.

Just nu står jag stilla på min stig och trampar, trampar och åter trampar mig halvvägs ner i graven. För jag vet varken ut eller in. På dagarna försöker jag vara positiv och tänka att det är så många dörrar som öppnats nu när jag är begränsad. Plugga, sitta på kontor och håva in cashen. No limits. Är skitsugen på den stigen, det är fina blommor efter kanterna. Rosa.

Men jag hinner bara tänka tanken på att lyfta foten åt det hållet och så blir det natt. Mörka mörka nätter, är det bara jag som lever då? Ångesten sprider sig i kroppen på mig och jag får sitta upp för att klara andningen. Min hjärna svullnar och knäcker nästan skallen med alla tankar.
 Borde jag vara död?
Tänk om det är som i Final Destination och ödet sätter efter oss alla nu?
Så får jag messa omgivningen för en livskoll, ingen brinner.
Bara sådär?
Det är den andra riktningen, dödsvägen.  Autobahn raka spåret mot psyket.

Jag kommer få ta ett tattarjobb för handikappade (Läs: Livet är en schlager....måla prickar på dominobrickor)
Det är det jag klarar idag!

Så stängs alla dörrar igen.
Gryning.¨
Börja om ny kula!

Uppå det försöker min kropp bli frisk, jag försöker hjälpa den på traven men det är tungt, förbannat tungt. Livet är svårt just nu. Jag försöker  att inte vara bitter och ser glad ut mest hela tiden. Men jag strevar hela tiden i motvind.

Motvind? Ni tycker inte det? Lyssna på detta.

Jag började som bekant jobba natt på ett äldreboende här i sätra, ett riktigt bra jobb och jag trivdes som fisken i drinken fram tills olyckan och allt som hörde till. Kort och gott var det något spån som missade min lön inte en, utan två ggr. Tålamod har jag haft för alla fiskare i världen och deras bästa vänner också. Vill man göra sig ovän med sina chefer?

Tills nu, idag. Ringde försäkringskassan och kollade vart jag skulle skicka mitt andra sjukintyg och fick då reda på att dom inte hört talats om mig i något sammanhang, allra minst en sjukskrivelse.

Mina chefer fick (bara ett par dagar efter jag kommit hem ifrån sjukhuset) mitt sjukintyg och bekräftade att dom skickat det till försäkringskassan osv.
Vid det laget (början av augusti) väntade jag på två löner ifrån dem. Fick lönerna nu senast och väntar nu på sjukersättning ifrån försäkringskassan men dom måste nu efter att mina idioter till chefer skickat pappret behandla mitt ärende i 6v. 6v???!!! 7-8 veckor kommer det ta sammanlagt och det funkar inte nu....
Inte så mycket oflyt.
Jag har mediciner, sjukgymnastavgifter och diverse räkningar. Som alla andra.

Men kommer inte få ett korvöre innan November ungefärligt. 

Hade jag suttit i den här situationen för ett år sedan, alltså ingen inkomst hade jag åtminstonde kunnat lyfta på arslet och göra någonting åt saken själv. 
'Nu är jag totalt handlingsförlamad och kan inte hoppa in och jobba lite här och där för att lösa situationen. Nu är det bara att ligga och lida.

Så surt är mitt liv just nu,.


Morgondagen
* Ringa chefer och skälla
*Ringa sjukgymnasten och avboka
*Ringa försäkringskassan och trycka på
*Ringa alla jag känner och berätta hur dåligt dessa tre samtal gick.
*Äta tonfisksallad och fika kranvatten

Hej då