......så upplevde jag den värsta veckan under hela perioden efter branden. Det var måndag och jag vaknade av att jag hade så sjukt ont i hela ryggen. Benen samarbetade inte med mig det minsta och jag fick bokstavligen släpa mig till toaletten och sedan ut på bron.

Det var mensen som kommit och hälsat på trots att den inte var det minsta välkommen. I och med att jag har en kopparspiral så har jag väldiga besvär med smärtor som det är pga den, tyckte jag innan åtminstonde. När jag inte visste var smärta var. Nu var den väldigt påtaglig. Det gick inte att hålla tillbaka. 

Jag satt ute på mormors bro och vaggade med hopp om att det skulle sluta. Jag behövde inte ens använda några muskler när jag kräktes., Det bara rann när jag hängde med huvudet. Mormor och morfar var ovetandes om att jag ens vaknat så fick sitta en stund och ropa högt innan dom hittade mig. Tårarna sprutade och jag visste seriöst inte vad jag skulle ta mig till. Kunde med hjälp av dom och gåbordet släpa mig in till sovrummet igen. Blev liggandes ett  par dagar.


I samma veva var det hög tid att sluta med alla mina tabletter. Oxycontin bland annat.
Oxycontin är starka tabletter som används för extrema smärtor så som cancersmärtor bl.a.
Fick också sluta med mina sömntabletter samma vecka.




Under dessa månader har jag käkat bara över tvåhundra panodil. Panodil är en piss i havet bland allt jag har knaprat på.
Jag borde ha tagit över 1000 tabletter under den här perioden.

Alltså var jag inte direkt missnöjd över att sluta med ett gäng. Men det vart ett bakslag som hette duga, Fick morfinabstinens som inte kan beskrivas med ord.
 En hel helg låg jag med svår ångest, svettningar, frossa och någon form av sammandragningar i hela kroppen..
 
På natten när dom andra sov låg jag och vred och vände på mig, timme efter timme. I en pöl av min egna svett funderade jag ett tag på om jag skulle avsluta helvetet själv. En pillercoctail, en sista cigg
Tack och godnatt.

I efterhand inser jag att det var svår panikångest jag led av. Som varade en hel helg. När helgen led mot sitt slut och jag vaknade på måndagen insåg jag att det värsta var över. Det enda som faktiskt hindrade mig den helgen var mina anhöriga. Hur mycket jag hade skadat dom med att göra något dumt. Jag hade med eller mindre pissat på allt vi kämpat för. Dessutom ville jag inte bli hittad av min mormor eller morfar. Då hade jag kunnat plockat ett liv till på köpet.
Dom har ställt upp fruktansvärt mycket den här tiden.


När jag vaknade upp ur mitt pillerrus vart jag tillbakavisad till verkligheten. Jag var inte omtöcknad eller virrig. Jag var inte hög rättare sagt. Det var rätt obehagligt att slå upp ögonen och konfronteras med livet.
Att inte vara bedövad längre.

Så jag började må psykiskt dåligt, riktigt dåligt. Samtidigt hade jag förväntningar på mig och ville inte göra någon besviken. Kämpardjävulen i mig låg nu i fosterställning och snyftade.

Så kom min läkartid och jag var ganska skeptisk men berättade endå hur jag kände, allt och ingenting.