Tillbaka i Sthlm, i lägenheten. Tittar till grabbarna och gör mest....ingenting. Kan inte göra just  något mer nu heller.
Jag har badat, det har jag verkligen längtat efter.
Konstigt att vara här, hemmet jag lämnade var så lyckligt. Det var fint väder och halva sommaren hade gått. Johan tog väskorna och jag tog lilla Gonzo som var otroligt nyfiken på  fasiken vi hade för oss när vi irrade omkring och packade det sista.....
 
 


Om jag hade vetat att det var sista dagen jag skulle få ha honom i min famn, se honom springa och leka, jaga insekter eller sova sött hos sin pappa. Då hade jag pussat och kramat honom  så mycket...... Han var pigg och  glad hela vägen hem till Söderhamn. På tåget  var han lugn och fin. Fick sitta på bordet en kort sväng. Titta på allt vi passerade. Framme i Söderhamn gick vi på Donken och tog en cheeseburgare och han fick nästan hela min köttbit.

Tjejerna hämtade oss och vi handlade mat, åkte hem till  Hannas familjs villa och hade en riktigt mysig fest. Plutten sov i mitt, Johans eller Amandas knä omvartannat. Invirad i en filt. Vi tänkte inte ens gå ut på krogen. Men eftersom det funkade så bra med Amanda och G så följde vi med endå efter mycket tjat. Vi städade och gjorde färdigt ordentligt innan vi åkte.

Vi dansade och hade det trevligt. Men jag var riktigt seg pga jag jobbat natten innan, bara sovit två timmar och sedan rest. Så vi käkade och åkte hem till Hanna. Jag skyndade mig in eftersom det var första gången vi lämnat bort Gonzo och var lite orolig över hur han reagerat. Men  han kom hoppandes lika glad som alltid och jag bar upp honom på övervåningen. Jag, G, Johan och Amanda  la oss i sängen och Stina och Hanna i angränsande "rummet". Lite mer av en hall där trappan ner fanns. Gonzo låg med Amanda under täcket. Jag somnade på en gång.


......................................

Jag slår upp ögonen av skrik och ett ljud jag inte kan beskriva. Eld. Ett hus i brand. Jag har sett Amon amarth på scen men det kommer inte ens i närheten.Huvudet sprändes nästan av ljudet. Död och förintelse. 
 Jag var svårväckt. Jag hade aldrig vaknat själv. Jag sov "längst bort" i huset och hoppade upp. Det fanns inget syre alls i rummet. Bara svart tjock rök som våldtog lungorna. Hetta som förlamade kroppen. Benen ville vika sig. Hanna var borta. Stina såg jag inte någonstans medans Amanda och Johan försökte trotsa elden och röken nedför trappan. Johan försökte mest men slängdes om och om igen tillbaka och såg ut att kunna säcka ihop vilken sekund som helst.

Jag som såg allt ur ett bättre perspektiv från andra sidan rummet skrek åt dom att vi skulle hoppa. Det var den enda vägen ut. När jag såg att dom var på väg satte jag mig i fönstret. Livrädd. Jag fattade på en gång att det här tar man sig inte ur utan större skador och snart skulle jag bryta både det ena och det andra. Men jag var först, dom var kvar. Fönstret fungerade som en skorsten. Det fanns inte tid att tänka två gånger. Så jag gjorde något förbannat dumt. För att lindra fallet hasade jag mig med armarna så långt ner jag kunde för att sedan släppa. Fort gick det, fötterna tog i först, sedan landade jag med röven rätt igenom ett fönster som stod lutat mot vägen.

Smärtan går inte att beskriva. Jag såg mitt lår, uppskuret men nästan inget blod. Jag såg mina egna fett och köttlager. Jag försökte krypa lite ifrån huset men kan inte ha kommit långt. Vartenda ord jag skriver nu baseras på min egna upplevelse. Jag minns inte detta. Att jag svimmade av smärta. Men Stina hade tittat hur det gått med mitt hopp och jag var totalt livlös. Hon trodde alltså jag dött. Hennes bäste vän. Nu var det hennes tur.  Jag kan inte fatta hur dom vågade hoppa efter det. Men tillbaka till det jag  minns. Trots smärtan slog tanken mig.

Tänk om dom  andra inte kommer ut?. Min lillasyster, Min Pojkvän, Min Valp och Mina två bästa vänner. Då måste jag släpa mig tillbaka. Brinna upp. Jag vill inte bli ensam kvar! Hur fan kunde jag hoppa först?


Jag hann eller orkade inte tänka så mycket mer då Amanda landade brevid mig, det knäckte till i hennes lilla kropp och hennes ansikte förvreds  till oigenkännligt. Smärta, skräck och ångest. Jag såg elden speglades i hennes fina bruna ögon. Så nära och så olidligt varmt.  Precis då sprängdes fönstret på nedervåningen. Rakt över oss. Splitter överallt,

Vi måste bort, Jag grävde ner naglarna i det glasfyllda och döda gräset. Försökte dra mig fram, kände inte benen. Ryggen kändes trasig, armarna såg ut som slamsor. Huden hängde. Johan  hade landat och kröp med mig. Jag orkade inte längre, men jag lyckades krypa ett par meter med bruten rygg endå. Jag vände mig om och gav upp.  Smärtorna tog över och fick mig att vråla och skrika. Reptilhjärnan måste ha spelat in under dessa minuter för jag klarade av mycket jag aldrig trodde jag skulle kunnat klara, som att skrika så högt tex. Eller släpa mig så långt som jag gjorde. Det var inte jag. Det var min kropp.


Det jag minns efter är hur rädd Johan blir när han ser hur jag plågas. Han vrålar på hjälp medans jag vrider mig i smärtor. Inom kort är vi omgiven av människor. Människor som hjälper. Människor som hämtar blöta handdukar och lägger på mig för att jag är så nära huset fortfarande. Bråk om att ingen skulle röra mig ännu. Hjälp och medlidande, men jag såg också rädsla.  

Upp på en hård bår, fastsbunden från topp till tå så det enda jag kunde se var den rökfyllda himlen och människor som trampade över mig. Brandmän som ropar om hur många vi var inne i huset?

Jag skrek och ropade efter dom andra. Inget svar. Ingen visste.

Min lillasyster, vart var hon, lever hon. Är hon kvar inne? Vi som övertalade henne till att stanna. Gör slut på mig någon. Varför lyssnar ingen.?! Ta av mig den här jävla syrgasmasken!! 

Ambulanspersonal som pratar över mitt huvud.

-Hon måste in nu, vi tar henne först.

Vadå först?

Sen en guppig jävla väg, inget smärtstillande, panikångest och ambulanspersonal som inte lät mig somna, trots att jag bara ville försvinna. Inget svar på mina frågor hade dom heller.

Akuten har jag få bilder ifrån. Hur dom ska känna på min ryggrad genom röven. Avklippta kläder, nålar överallt, inget smärtstillande fortfarande ifall operation. Röntgen.Hur dom stack mig i benet när dom skulle sy. smuts i såret. En osympatisk elak läkare. Klämma och känna, trycka och knycka.  

När jag låg där med 6-7 personer som alla höll på med mig, lampan i ögonen, naken och skändad rullar dom förbi med Johan som låter helt lugn trots mitt gråtande och skrikande.

-Hej Gumman.
-Johan???...., överlevde Gonzo?
-Jag tror inte det?
-Va?? Johan? Johan?


Fortfarande fastspänd så jag kunde inte vända mig efter honom heller. Borta.

Resten av min sjukhusvistelse, min rehabilitering och allt det övriga återkommer jag om. Blir överväldigad. Måste samla mig.

Jag är så oerhört tacksam att jag får ha min lillasyster kvar i livet. Min lilla Amanda. Min hjälte, som tog Gonzo i sin famn och försökte samtidigt som hon övertalade Stina till att hoppa för att sedan släpa henne från huset.

Jag har dig att tacka för mitt liv Amanda.
Jag älskar dig.

Självklart är jag också tacksam och lycklig för att Johan, Stina och Hanna tog sig ut. Jag hade inte kunnat leva utan dessa människor.
















-------------------------------------------------------------------

GONZO













Under sängen här ovan (Husbilderna) hittade dom vår lilla älskling. Hjärtat går sönder när jag tänker på vad han fick uppleva. Rädslan, ljuden, vad han fick se innan elden tog honom. Tankarna kommer på nätterna!
 Som vi hann älska Gonzo, det lilla livet.
Det är orättvist, kunde han inte fått leva? Han var ju bara bebis. Han litade på oss. Kände han att vi lämnade honom? Vad rädd han måste varit när han hörde våra skrik. Det var inte så jag ville att han skulle spendera sina sista andetag i livet.

Han fick ett lyckligt kort liv Gonzo. Mycket kärlek och lek.

Världens bästa lilla hund.






Stay with me, dont fall asleep to soon, the angels can wait for a moment

Jag hoppas dom tar hand om dig där uppe