Jag har spenderat kvällen framför teven och satt som mest inne i "girls at the playboy mansion" när Bergman ramlade in i vardagsrummet. Strax före 23 var klockan och jag var tvungen att dubbelkolla tiden för det hör inte till vanligheterna att han är uppe vid den tiden eftersom han går upp vid tre på natten. Han bar påslakanet i handen och mumlade något ohörbart medans han gick ut på balkongen och hängde sängkläderna. Började precis fundera på om han var full (för det är faktiskt dom enda gångerna han är vaken efter skymningen).
Men någonstans i hans mummel kunde jag uppfatta "mardröm" "eld" och "verkligt".
Han verkade vara i chock så efter jag försäkrat mig om att han inte kissat på sig (det har hänt mig på senare dagar) så erbjöd jag stackarn lite cola. Han avböjde och släpade sig till sitt rum igen. Mumlandes

Det gör ont i mig också och det är tur att man drömmer på den nivån endast vartannat år på sin höjd. Så man vaknar sjöblöt och inte vet varken ut eller in.



Min mamma sysslade med mental sadism när jag var liten. Jag var hennes offer, hennes experiment. Hon, jag och några till (helt oviktig information) åkte förbi spökhuset som låg längst med vägen Mellan Söderhamn - Bollnäs. Alla som är födda innan nittiotalet och som är/har varit boendes i Hälsingland borde veta vilken kåk jag menar.

En övergiven gammal kåk som hade sett sina bästa år, men ändå så pass modernt byggt och centralt beläget (nja) att man undrade vad som hänt där. Vem flydde sin kos? Varför köpte ingen kåken och fixade upp den?. Ja ni fattar....

DÄR stannade vi efter en halvtimmesresa fylld av skräckhistorier. Mamma och hennes vän uppmuntrade oss barn att entra huset. I fönstren fanns inget glas kvar nämligen.
Jag var lite av en exibitionist när jag var liten. Jag var alltid i täten när det kom till dumma påhitt. Jag satte mig i Berg och dalbanan fast jag var stel av skräck, jag kallade på svarta madame ensam på toaletten när jag var på läger (7år) ,jag stoppade in ett vitt sudd i ögat för en chokladboll, jag drack vinäger i hopp om att bli full och jag klättrade in i spökhus



Inne i huset var det inte så läskigt som jag föreställt mig innan. Mamma och hennes vän kikade nyfiket in och höll med mig.


Golvgrunden fanns kvar, dom lodräta brädorna. Själva golvet var ett minne blott. Men jag tog mig runt och upplevde ett slags lyckorus. Jag var stolt och modig, bäst i världen var jag ta mig fan!!

"Klättra ner där då" sa mamma som fortfarande kikade ifrån fönstret och nickade mot rummets hörn.

Ett hål, knappt en kvadratmeter stort, rätt ner i helvetet med monster och häxor! En knagglig trästege till hjälp.

"Ja gör det Nicolina!" uppmanade vännen (Lotta).

Så det var bara att klättra bort till stegen och övervinna skräcken som gjorde att mitt hjärta dunkade i 344slag/min.
Tog ett steg ner i avgrunden. Helt svart var det, stegen knakade. Tänkte  att "vad som helst kan ta tag i mig nu"

(Ni vet när man badar och helt plötsligt får panik och inbillar sig att en haj är efter en tre meter från bryggan/stegen. Man simmar och drar sig upp så snabbt man kan trots att man blir tung av vattnet. Man sliter upp fötterna och småspringer ett par steg innan man känner sig helt säker

Eller när man har kissat på natten och trevar i mörkret och inte vill gå för nära sängen ifall det ligger en macheterman under sängen redo att snitta ens hälsena) 


DEN känslan infann sig, men jag var inte påväg upp eller ifrån  någonting. Jag skulle ner. Väl nere väntade helvetets gap och tortyr i all evighet.



Två steg



Tre steg



nästan nere....



Snart så....



Ögonen ställer om sig och man blir blind i mörkret.




Slutar inte stegen snart?



""HEJ DÅÅÅÅ!! NU ÅKER VII!!"



en motor startar



VA??



MEN VAD I HELVETE!!



Föreställ er hur snabbt jag flög upp från källaren och slängde mig ur det där gamla huset!?

Där stod mamma och skrattade så tårarna flög.
Alla som var med skrattade åt mig.
Jag var skogstokig, jag var galet arg.


Jag var 6 år......


Men tror ni jag är bitter för detta? Nej jag är tacksam. Jag vart stentuff som liten och är idag ensvisare och oftast mer orädd än andra.
I rädslans stund gör jag saker ändå, så det blir gjort helt enkelt.


Så tack mamma.
Älskar dig


Tack