Jag älskar den här bilden. Den är enkel men ändå så vacker.


På Lördag firar vi två år jag och min älskade Johan.
Två hela *harkel harkel* år.
Jag måste då säga att vi har gjort det bra då vi inte passar ihop för fem öre.
Nu gör vi väl det mycket bättre än i början. Men dit har vi jobbat och kämpat.
 Inget som kom som en frukost på sängen direkt.

Eftersom dom flesta redan vet om att jag fortfarande var tillsammans med mitt ex när jag föll för Johan så kan ni nog gissa er till hur svårt det var för alla inblandade innan pusselbitarna föll på sina platser. Det var fruktansvärt jobbigt för alla parter. Jag ville inte vara kär i Johan. Jag försökte att inte känna för honom. Men det fanns något elektriskt mellan oss. Något obeskrivligt.
Johan var bästa vän med mitt ex och det är så vi träffades. Visserligen träffade jag Johan för lite mer än över fem år sedan. Någon date, några nätter och en massa Icq.
 Vi var så unga då.
 Vi var inte redo för varandra och tur var väl det.
Jag önskar inte bort mina år med exet som jag fortfarande älskar mer än mycket och många. 

Det blev ett bakslag som hette duga med Johan i början.
Vi var så omaka och jag började betvivla mitt eget omdöme. "Vad fan tänkte jag?!"




Det har aldrig funkat att bryta med Johan. Jag har försökt. Det är kärlek på en okontrollerbar nivå. Jag har älskat lika mycket innan men dragningskraften jag och Johan har gentemot varandra är bortom allt annat jag upplevt. Det är inte enbart sexuellt menat utan jag syftar snarare på den själsliga biten. 


Jag har aldrig sökt mig till otrygga relationer innan.
 Detta var vild passion, stort socialt umgänge, fester och sommarhetta. En liten hord människor som samlats till "sista måltiden".
Sista lilla skaran av alla gäng Söderhamn bestod av under vår generation. Min generation.
Allteftersom gängen splittrades, delades upp och vänner och bekanta testade sina vingar ut i världen blev några kvar. För få och för svaga att stanna kvar i sina gamla kretsar. Så alla samlades som en stor familj. Den stora familjen flyttade in och bosatte sig i Johans lilla Trädgård på Åsgatan. Centralt men utan insyn från omvärlden och verkligheten.

Jag vantrivdes, det var för mycket alkohol och för många destruktiva människor runtom mig. Människor utan drömmar och människor med tomhet i blicken. Jag har umgåtts med ett stort gäng innan som det fungerade på samma sätt med. Men det är människor som har satt spår i min själ.
Vänner som kommer att finnas kvar.
Som jag fortfarande tänker varmt om trots att vi alla har så olika liv.

Men det här gänget som umgicks nu var det annat med.. Likasinnade suputer som inte ens festade på slutet. Bara drack och bedövade sig tillsammans.

Jag klarade inte av det, så jag stack.
Jag fick som tur var med mig Johan.
Vi hamnade på olika platser i Sthlm.
Jag med två vänner och han på sitt håll.
Vi var tillsammans omvartannat. Vi bråkade en del under den här tiden. Vi älskade varandra för mycket. Jag var helt färdig efter vår långa sommar kantad ov destruktivitet och diverse händelser jag har svårt att gå in på.
Jag behövde tid för mig själv, samla mig och mina tankar och försöka hinna ikapp mig själv.
Jag hade hoppat från en relation till en annan utan att egentligen blinkat.
Men kärleken övervann alla hinder och det kunde inte ha slutat annat än att jag skulle ligga i Johans armar. Låta honom klappa mig på huvudet. Pussa hans händer. Titta varandra i ögonen så som det en gång startade. Med sucktande blickar,



Mellan varven har vi haft det otroligt bra och vi trivs väldigt bra tillsammans. Men det är fortfarande svårt att få vissa aspekter i vardagen att fungera pga omständigheter i vårt liv på sista tiden, rånanklagelser, bränder och annat jag inte kan gå in på av olika anledningar

Men i grund och botten så älskar vi varandra så djupt att vi klarar oss förbi alla hinder

. "What doesn´t kill you"

Nu samarbetar vi och håller varandras händer hårdare än någonsin innan. Genom allt. Genom eld. Bokstavligen.
Jag trodde inte vi kunde resa oss efter alla ärr. Men det gjorde vi, tillsammans och var och en för sig. Bokstavligen återigen.








Till min hjärtevän:

Du är fantastisk och underbar. Du luktar som en hel karl
(nej jag skojar, eh alltså du luktar gott men jag tänkte försöka hålla mig till lite seriösare journalistik för en gåns skull, hrm hrm).

Tack för att du frågade om jag ville komma förbi dom kvällarna jag satt ensam hemma och tittade på teve.
Tack för att du snuddade vid mina ben i din soffa, tack för att du mötte min blick när jag tittade upp på dig.
Tack för att du hämtade och lyfte upp mig när jag trodde du skulle försvinna bort för alltid. Tack för att du följde härtat. Tack för att du lät mig röka inne, gråta och supa mig redlös när jag bröt ihop och tack för att du höll min hand.

Tack för att du finns där i vått och torrt. Tack för att du tvättade mig när jag låg förlamad. Tack för att du lät mig ta tabletter för att bedöva mig själv medans du låg med din ångest brevid min drogade kropp, Tack för att du höll min hand när jag vattnade möblerna, tack för att du gav mig mitt livs bästa kyss när jag kom hem med ambulansen, tack för att du lyfte mig när jag hade suttit ner, tack för att du klädde på mig när jag inte kunde.
Tack för att du strök min rygg när jag skrek av morfinabstinens.

Tack för att du står bakom mig i mina beslut, tack för att du håller min rygg i alla lägen, tack för att jag får ta del av dina funderingar och tankar, att du berättar om dina känslor för mig. Tack för att vi aldrig fördummar varandra, tack för att du lyssnar, tack för att du låter mig vara enveten och att jag får göra mina misstag, att du låter mig gå min egen väg och att du litar på att jag vill ha dig nära, att du håller min hand.

Tack för att du gör det lätt för mig ibland när du vet att jag vet att jag har fel men inte vill erkänna mina misstag öppet.
Tack för att du fortfarande tar till dig ny kunskap och följer råd, att du alltid är positiv och strävar för att bli en bättre människa trots att du är näst intill perfekt. Tack för att du ger mig massage fast jag klämmer din rygg.

Tack för att du låter mig vara realist när jag vill vara det, tack för att du lyssnar till mina drömmar.

STORT TACK för att du älskar mig, för att du finns och för att du väljer att dela din existens med mig.





Min älskade älskade Johan, min humla. Vad skulle jag göra utan dig?
Mot alla odds står vi här nu, i startskedet till något nytt och underbart.
Med det här inlägget avslutar jag vårt senaste kapitel och börjar skriva på nästa. Vårt nästa, tillsammans "Agains all odds", döper jag det förra till och det kommer en dag ingå i min självbiografi som jag förmodligen kommer skriva på vår altan, i vårt hus som ligger i något tropiskt land. Med dig vid min sida
Här och nu skapar vi historia .
2009 är här och jag älskar dig mer än någonsin.
Är det inte dags att lägga det gamla på hyllan och blicka framåt? Unna oss allt vi missat?



Jag älskar dig nu och för alltid. Du är mitt allt och mer därtill.
Grattis i förskott på vår tvåårsdag.
Nu ska jag krypa ner i varma sängen och krama dig hårt.