Jag och Johan tog just en paus i filmtittandet. Hyrde en svartvit rulle sedan 1945. Manuset skrevs 1899.
 "Brief Encounter"
Älskar gamla svartvita filmer, speciellt svenska exemplar. Skulle kunna sitta i en mindre evighet och götta mig framför gamla klassiker.
Den här filmen fick tre oscarsnomineringar och huvudrollsinnehavaren (Celia Johnson) blev senare i sin karriär adlad för sina skådespelarinsatser.


I eftermiddags åkte vi in till centralen och mötte upp Johans mor Kerstin och hans äldre syster Linnéa. Vi slog oss ner på en uteservering och beställde in ramlösa (till mig) och öl till dom andra. Inte långt därefter kom också Johans äldre bror Jimmy och hans fina tjej Anna.
Så vi satt ett litet gäng och mös i solen ett par timmar innan vi begav oss vidare till en mongolisk restaurang. Buffé fick det bli och jag testade för första gången i mitt tjugotvååriga liv sushi. Måttligt imponerad. Det smakade inte illa men det var mycket simplare än jag föreställt mig. Ris och billig fisk.
Testade också musslor. God smak med med en gummig (kan man skriva så?) konsistens. Annars var det bra. Men jag fick pressa i mig för att orka med allt.
När man ändå betalar och har ätardag vill man helst inte spara på krutet.

Jimmy och Anna har köpt en underbar ny lägenhet. Jag och Johan har köpt en ny mopp.
Men vad gör väl det?
Livet är väl alldeles underbart. Inte sant?
Jag trivs med mina grabbar. Alla fyller sin plats och funktion.
Bergman är en fantastisk vän som jag tror kommer stå vid min sida till ålderns höst.
(ålderns höst lärde jag mig nyss, dom sa det i filmen. Haha)

Hur som helst var det väldigt mysigt med middagen. Är oftast lite spänd inför dessa träffar. Man känner sig inte tillräcklig. Man har inga vettiga svar på vettiga frågor och känner att alla frågor och nyfikenhet är kritiskt menad.
Men den känslan har aldrig infunnit sig när jag sitter där. Det är inte spänt, det är inte krystat, det är bara....Varmt och vänligt.
I längden vet jag att nervositet inför frågor inte beror på någon annan än mig.
Bara att inse att man inte är perfekt från start. Man är ett rustningsobjekt som aldrig blir färdigt. Man ändrar inriktning och börjar på nya projekt.
Så ser livet ut.
Det härliga nu är att jag faktiskt inte står stilla och trampar längre. Jag har en del färdiga riktlinjer inför framtiden och känner mig mer självsäker i mina beslut.

Så det blir nog fler träffar i helgen.,
I morgon skulle det bli sol igen.

Såg förresten att det fortfarande är snö i Söderhamn och Bollnäs. Jisses. Här blommar det. Vi har gått i t shirt och shorts idag.


Nu var det längesedan jag var hemma i Söderhamn. Saknar min familj. Nästa gång jag är hemma vill jag spendera en kväll med mamma. Dricka ett glas rött, röka, lyssna på mammas skitmusik och prata om allt mellan himmel och jord.
Det är kanske en annan sak ni inte visste om mig.
Jag är bästa vän med min mamma.
Min älskade mamma. Det finns inget problem hon inte kan styra upp och hjälpa mig med. Konstigt formulerat, hon hjälper mig hjälpa mig själv snarare.
När mina vänner haft problem har dom kunnat ta råd av min mamma.
Hur dumt det än är så vet man att hon tar det lugnt och gör det bästa av det värsta.
Skönt att han en vuxen att prata med när man har världen på sina axlar.


Det här är inte mamma. Det här är min pappa!!


Okej, den relaterar bara till min torra humor. Jag sitter och fnissar så sängen guppar. Johan tycker jag är töntig. Men jag tar inte sånt från en person som framkallar glädjetårar av Mr Bean.
Hur mycket jag än må älska honom

Så här ska jag krypa in i hans armhåla nu.








Natti//Nico