jag fick för mig att gå ut med Nisse på en långis idag. Inte den jag nämnde tidigare utan en helt egen lång prommis. Bara han och jag i det gröna. Så jag klädde mig i jeansleggins, linne och Johans nya dyra tröja. Ville inte ta på mig tunga vinterjackan och Johans tröjor är ju så stora att lunsa runt i.

Började gå ner för vår slänt här utanför och drog av en praktvurpa. En mjuk sådan dock. Men jag fick lera upp till rumpan. Ville inte förstöra Nisses glädje så vi gick vidare.

....Inte långt därefter ramlade jag igen!!!? Slog mig lite mer den här gången men det gick ändå bra. Men funderade för mig själv och skrattade inombords åt att dels är det den första vårdagen sedan ja....så länge mitt minne räcker till. Jag har klarat heela vintern utan att ramla och NU börjas det. 2 ggr på 10 min.

När jag bestämmer mig för att vända om hem igen sker det. Jag ligger raklång i luften (som värsta fotbollsmålvakten) och försöker vända mig så svanskotan inte ska behöva ta hela smällen. Så PANG.

Det knäckte till och hjärtat hoppade 100m/häck i bröstet.
 
"Satte jag mig på Nisse"



Lagom tjockis då?!

Nej, jag satt på min hand. Smärtan spred ut sig och jag blev liggandes i leran. Kläderna (inklusive den dyra tröjan) var helt nersölade med lera. Jag hade FAN lera i håret.

Haltade upp till lägenheten, klädde av mig naken, satte mig i soffan, ringde Johan och GRINADE. Jag grimaserade och lipade så snoret sprutade...

Armen höll jag i högläge. Tur att vi inte har grannar med insyn. Naken blondin sitter i soffan och heilar.

Handen fungerar inte. Den vill inte göra någonting. Den bara hänger. Så jag tror (eller vet) att det är en spricka. Jag hörde knaket så det går inte att ta miste på.

Johan kom hem och tröstade, han blåste mitt "illa" och tog hand om mig.

Tack baby

Love you


Klantigt värre första vårdagen