Bitterljuv skulle jag kalla den här dagen.
Jag väntar på tur men får bara dubbelt igen.
90% av inkomsten gick till räkningarna och hundarna idag. Jag trodde det skulle se ljusare ut den här månaden men gubben bland molnen sitter nog där uppe och skrattar sig hes just nu. Undrar vad han vill mig egentligen?!

Jag vågar inte förlita mig på skatteåterbäringen heller för det har alltid strulat förr. tusentals kronor mindre än man förväntat sig.

Men jag kan ändå känna mig urbota nöjd som betat av alla tyngsta skulderna på kort tid nu.Skönare att leva fattig ett par månader och kunna ha en relativt bra inkomst i sommar. Relativt bra förresten. Duglig var ordet.

Sedan fick jag också ett negativt besked idag.
Efter olyckan i somras så fick vi ganska snabbt reda på att ekonomisk erkättning inte var att tänka på då vi som var med endast hade hemförsäkringar. Man ska ha olycksfallsförsäkring om man ska få ut några pengar för:

 Pengar var inte direkt den första tanken man hade under den första svåra tiden.
Först och främst återupplevde jag uppvaknandet på sjukhuset varenda natt . Visste inte vart jag var, varför jag inte kunde röra mig och vart mina anhöriga var. Så själva skräcken inför att min lillasyster låg som en kolbit fick jag uppleva hundra gånger innan någon sommarvikarierande undersköterska läste min journal och  talade om för mig hur det låg till. Gav mig ett piller och återgick sedan till sitt.
Jag luktade fortfarande bränt ett tag, bränt kött. Inser ni vilka äckelkänslor det innebär när man tror att det är ens familj som man känner lukten av.?
Kött. Den där lukten kan jag känna än.

När jag kom hem från sjukhuset var det samma sak. Allt skulle bearbetas. Jag kunde knappt gå på toaletten själv. Mormor och morfar flyttade sin sovplats till övervåningen av huset för vår skull vilket gav mig panik. Jag låg och väntade på ljudet och dofterna. Jag hade min plan över hur vi skulle ta oss ut.

---

Så här skulle det gå till: (eldsvådan skulle förmodligen starta i köket)
Jag planerade att kasta den stora porslinstigern rätt genom rutan och butta ut amanda. Sen skulle jag ta gåstolen och hoppa upp för trappan till övervåningen och ropa så dom vaknade. Beroendes på hur snabbt elden spridit sig (ja det såg olika ut i min fantasi varenda kväll) så skulle vi alternativt ta brandstegen från balkongen eller ta oss ner för trappan och ut samma väg som Amanda.

---

Varenda gång en bil körde förbi (huset ligger nära vägen) så lyste hela rummet upp och skenet rullade över väggen. Det fick blodet att isa sig  varenda gång.

Jag kommer varesig jag vill eller inte ha ett speciellt band till dom andra som var med om samma sak.
Blickar behöver inte förklaras, känslor behöver inte beskrivas eller hållas i skymundan pga skam.
Jag vet vad alla fortfarande går igenom. Jag vet hur dom känner samtidigt som mig många gånger.
Det är som....om vi varit till andra sidan och vänt. Det går helt enkelt inte att förklara för någon annan.
Vissa hör jag knappt av längre. Men jag vet vad denne tänker och känner




Jag är inte rädd för döden längre, men jag är rädd för hur den plöjer.
Jag är rädd att inte veta.
Jag önskar ibland att jag var ensam utan anhöriga så jag slapp gå igenom känslan av förlust en dag.

Sen ska vi inte prata om pressen som alla genomlidit under det här året, myndigheter, läkare, bekanta och människor runtomkring.


Det alla inte förstår är att man inte orkar ta rollen som sjuk efter ett tag, fysiskt eller pyskiskt.

Man kan inte svara "dåligt" när människor "Undrar hur det är nu?".
Jag vill inte förklara mina horribla ärr på kroppen för varenda idiot jag möter,
jag ser hur dom sneglar på min arm, undrar och funderar.
Jag vill inte säga till någon att jag har ont, för att det är jobbigt nog att hitta 
ett sätt att leva med det själv och sedan tvingas ljuga om det för att inte
få följdfrågor eller klassas som otillräcklig.
Jag  vill inte se Johan i ögonen och säga att jag inte orkar när han gör sitt bästa i alla lägen.
Jag vill inte sänka hans humör av att klaga över mina åkommor, mina tankar.
Jag hatar att få frågor om framtiden. Jag vill slita av mig håret och spotta dom i ansiktet. Varenda en!

JAG VET INTE!!

Jag har gått igenom så pass mycket fysisk och pysikisk smärta så jag minns knappt vem jag var innan.
En trögflytande gegga av minnen. Mitt forna jag.
Hur svårt kan det vara!?? 
Låt mig få ta mina steg i min takt!. Lämna mig ifred med er nyfikenhet!
Rikta näsan åt ett annat håll bara.
Tror ni jag inte ser skillnad på nyfikenhet och omtänksamhet.? Tänk efter före heter det.  
Jag hatar också att få råd från okunniga och oerfarna människor.
Som vill guida och vägleda. Jag ger själva fan i vad du har för livserfarenhet, hur gammal du är eller hur införstådd du är i min situation.
För i det långa loppet vet du ingenting.
Så behärska ditt sug att hävda dig, för du hjälper inte. Du hör inte ens din egna käft gå och gå och gå.
Där ska jag sitta och bemöta skitsnacket med ett leende och låta som pånyttfödd.
Som att du just räddade mig ur fördärvet med dina ord. En fingerknäppning så löste sig allt.

Du vill mig inte väl, så håll dig för fan undan.
Jag har sopat klart vägen åt dig. Plöjt alla hinder.
Gjort det oförskämt lätt för dig. 
Vänd på klacken och se dig inte om! 

Så är är det och så ser det ut. Ni kommer aldrig förstå, ni kommer inte komma i närheten. 
Klart ni inte gör det, ni har ingen anledning att veta och jag håller tummarna för att  ni ska slippa.
För det är ett stort jävla mörker, mänsklighetens dekadens.
Jag hatar att jag kommit till insikt om detta.
Jag kuvar mig av ångest över vetskapen om hur psykiskt dåligt man kan må.
Hur människor fungerar. 
Jag har alltid trott att jag varit en bra människokännare...tills nu.
Så enkel men så genomrutten.

 Jag har stora livsavgörande beslut framför mig. Under läketiden har jag fått lära mig att ensam är stark.
 Man måste armbåga sig fram och kräva sin rätt i livet. Det hjälper inte att vara trevlig och bemötande,
så som jag blev uppfostrad. Hård som en sten ska du vara! Annars sitter man lottlös, hjälplös och patetisk.

Nu ska jag komma över det förflutna och besluta mig om framtiden som är helt och hållet begränsat av det förflutna.
Hänger ni med?
Ett liv helt och hållet kantat av smärtor, smärtor som tvingar fram minnen och insikt om hur begränsad man är i livet.
En ond cirkel med andra ord. 
Hur jag slutligen får bukt med det här är mitt problem och ingen annans.
Hjälp har jag inte fått hittills. 

Stöd har jag fått men som jag skrev innan så hatar jag hela "tycka synd om" biten som hör till. 
Jag är annars en enormt glad människa med livsenergi till tusen. En pajas som får andra att må bra.
Just nu måste jag bara lära mig att handskas med mina demoner.

Ikväll ska jag läsa en bok och om vi åker och handlar ska jag måla. Visste ni att jag målar?
Jag målar dödstavlor. Allt mitt hat rinner ur kroppen genom fingrarna och tar form i mina tavlor.
Sen slänger jag skiten.
Man ska ha nerver av stål för att klara en tavla gjord av mig på väggen.

there you go.







Jag älskar er och är ledsen för vad ni fick gå igenom








 
 
Den värsta smärta en människa kan uppleva är att ha insikt över mycket, men kraft över inget