Johan har varit en svår människa den här veckan. Jag funderade nästan ett tag på att flytta in hos Monkan och Zikken.
Han har tjatat, sagt fel saker vid fel tillfällen, varit allmänt dryg och nästan hamnat i gästrummet någon kväll här.
Så....Idag kompenserade han det ordentligt. Han hörde min irriterande stämma över luren redan en halvtimme innan han entrade hemmet. När Johan hör fel så svarar han inte med ett "Va?" utan han bakar ihop egentillverkade meningar och drar därefter slutsatser som är helt felaktiga. Han kan gå i två dagar och sura över att jag kallat honom fet när jag i själva verket sagt att han var het. När han slutligen samlat mod och tillräckligt med irritation flyger han på mig och säger något i stil med " Aaaa men durååå, e du så jävla mycket bättre dåå?"
Och ni kan ju tänka er hur den utredningen ser ut innan jag förstår vart det gått snett i kommunikationen. Nåväl. Han hörde fel fyrahundrafemtionio ggr i luren och jag orkade inte slita på stämbanden mer utan tackade för mig och svarade "Det du lagar!" på "Vad ska vi äta?" Tack hej leverpastej din gamle sik.


När han sedan kom hem skyndade han sig fram till mig som satt vid datorn och brevid mig ställde han en cola zero och en godispåse. På en torsdag också. Dra mig baklänges! Sedan baxade han runt med kastruller och slevar i en timme(!) innan han ropade att jag skulle komma in. Stinas kyckling bjöds det på, ris och currysås och så lite grönt. "Ta lite grönt också nu gumman!" sa han och lassade fram två fat, ett med gurka (skivade i hela bitar, som på en macka) och likadant med tomat. När jag lassade på hans grönskurna skyndade han sig upp och tog fram vinglas till mjölken. "Vänta på mig nu!" ropade han oroligt från skåpen, som att det var något viktigt på gång. Jag undrade om han skulle fria eller något, vilken ansträngning!. Jag frågade vad Stinas kyckling var och han briljerade därefter vitt och brett med sina kunskaper om att den rätten funnits i alla tider. Gammalt recept blablabla, när det i själva verket är en marinad som består av olja och kanske lite örter? Smakade som grillad kyckling fast det tog längre tid med ugnen bara....

Jag äter ju i vanliga fall inte kyckling, men det är okej om någon annan lagar till den. Jag äter det dock inte på restauranger utan föredrar en kock jag litar på. Men jag är liksom inte helt tappad bakom en lada för det, jag har ju ätit kyckling fram tills för ett par år sedan då jag kom på att jag helt enkelt inte gillar det. Men min käre livskamrat har däremot inte så höga tankar om mitt kunnande utan tror sig vara min mentor i kycklingriket, nu när jag börjat äta det lite igen

Jag började nynna på melodin till "Kyckling på fredag, det enda jag vill ha....." och frågade Johan om han visste om den melodin var tjuvad från en annan låt. Johan lyssnade inte utan försökte se svår ut, som om han rotade långt bak i hjärnan, kisade lite för att strö på....."Du gumman, visste du att det är en gammal tradition?"
"Vadå?"suckade jag."Ja, eh... kyckling på Fredagar, så har vi gjort länge här i Sverige?" .

Då kunde jag inte hålla mig för skratt. Samhallslmupp!. Jag ÄR född i sverige, jag vet vad kyckling är och vart dom kommer ifrån. Du kommer inte ifrån Ghana och ska visa mig din kultur?!..... sa jag inte. Jag bara garvade.

Sedan gick han kaxigt bort till diskbänken, tog upp ett lår och lindade lite hushållspapper runt benet och började gnaga. Med gällivarehäng dessutom. Nästan som han försökte sexa till det, som en cowboy med sitt halmstrå stod han där och slet delar av det där gamla låret. Jag snapsade upp mjölken och käkade mitt godis istället.







Nu har vi rökt fredspipa och han ligger och sussar så sött. Konstig dag det här.
Får man en käpp i hjulet så måste man ta reda på vart man kört fel, även om det innebär bråk.
Men ja, det verkar vara löst det mesta.

Men som jag älskar min Johan. Han är mitt bästa!

Nu ska jag krypa ner och värma mig med alla grappar.

Haha PS. Nisse är ju så förbannat gasig jämt och ständigt. Självklart rår han inte för det men han är heller inte dum. Man ska inte underskatta en hunds skadeglädje, det är något jag surt fått lära mig här i livet. Han hoppar inte alls sällan upp i soffan, kliver över oss från hörn till hörn och hoppar sedan snabbt ner och sätter sig i fåtöjen  och beskådar oss när vi slutligen upptäcker vad han gjorde. Han fiser på oss med flit alltså. Och vilka mökar sen. Jag ser i hans ögon att han njuter av sin vinst. Djävulstyg med andra ord. 

Imorse låg vi i vanlig ordning och jäste en kvart innan vi steg upp men Nisse hade bökat runt som ett tryffelssvin i sängen i säkert tre timmar, testat sovställningar, gruffar undan oss oskyldiga som bara försöker få oss lite sömn.
Slutligen la han sig under täcket och snarkade, bakom min röv. Jag tog min chans och ja, i illfart kommer hunden ut med skräck i blick, ruskar på sig och flyger sedan ner på golvet och sitter bara och stirrar på mig. "Hur kunde du?" 

Kan du kan jag lilla jycke, kan du kan jag.

Natti haters