Vi kvällsfikade här nyss. Var superhungrig och var inte sugen på mackor som var det ena alternativet. Det andra
var digestivekex med mjukost, som också blev mitt självklara val. Grejerna låg på bordet men Johan hade lagt kexen med ett armavstånd. Hans arm. Så jag fick be om ett nytt kex hela tiden. Jag såg att han räknade. Vid det femte frågade jag om han hade problem och om han var självutnämnd digestivekexhitler?. Han sa nej. Då frågade jag om ett till kex istället. Käkade och garvade högt åt mig själv efter jag svarat "Varsegod Martin, lugnt!" efter Timell sagt "Tack för idag" i slutet av Äntligen hemma.

Sen frågade jag om jag kunde få ett kex till. Johan svarade inte så jag sträckte mig för allt jag var värd och tog två i ren protest. När jag ställde ner paketet röck han tag i det och skrek "NÄ NU ÄRE BRA ALLTSÅ, dom kostar 20 spänn!"

Jag skrattade högt och rått. "Hahhahahaaaaaaaaa haha" skrattade jag. Johan såg nervös ut. "Du vet vad som händer nu va?" frågade jag. "N..nej" stammade han fram. Jag spände ögonen i honom och viskade "Bloggen" med ett pillemariskt leende på läpparna.
"Åhhh nei, inte bloggen igen, fan.... jag ska också skaffa blogg snart" stönade han medans han gick ut i köket. Med sina digestivekex.







Here you go Johan, tänk två gånger innan du nekar mig kex igen.