Behind enemy lines
Skrivet: 2009-10-12 Kl. 04:07:56Den kommande veckan är fullbokad vad gäller plugg och en hel del annat. Ut och gå ska jag göra tills fötterna blöder. Chips blev det ikväll och en massa annat onyttigt som vanligt. Nu får det vara slut på det goda fram till jul.
Fotat har jag gjort idag då Monika var snäll och lånade ut kameran. Det är som ett stort svart hål i tiden sedan den förra gav upp och checkade ut.
Först ut en bild på Nils och hans extremt långa ben
Jag dör av garv. Vart kom dom där benen ifrån.??!
Resten får jag lägga ut imorgon för det tog 5min att ladda upp den här godbiten..
Vad mer? Jo jag och Monkan har en genialisk affärsidé som ska genomföras helst igår. Jag tänker aldrig berätta vad det är då ni bara skulle knycka vår plan. Men det kan bli ett tillskott i den annars rätt så tunna plånkan.
Återkommer....
Manikyr har jag fått idag. Monkan ringde ner mig när hon hade en stund över i salongen och det var så skönt. Jag älskar när folk pillar på mig. Framförallt håret. Ahh Johan får ligga i timmar och kraffsa i mitt hår när helst han orkar.
Jättesnyggt blev det också borde jag väl understryka. Och trevligt var det, drack redbull och skvallrade.
Sedan har vi ätit middag tillsammans, tittat på film med tända ljus, skrattat och haft det ofärskämt gött...
Jag har fortfarande stora problem med sömnen. Det går inte. Jag vrider och vänder sönder mig i sängen. Något fel är det. Jag vill verkligen inte ta till piller heller utan att verkligen försöka själv först. Med alla medel. Så jag får härda ut den här vågen och verkligen träna hårdare så jag gör av med mer energi än själva hjärnverksamheten under dagarna.
Det här att jag ligger tre timmar och stirrar i taket vareviga natt gör ju att man börjar tänka en hel del. Oftast på bra saker, men ibland dom här sämre tankebanorna som man lätt hamnar på. Är man väl där är det svårt att trycka på bromsen. Det är då jag för en konversation med mig själv också. Tar upp vad jag är arg och ledsen över och tänker ut lösningar på mina problem. Så visst kan det vara nyttigt då jag sällan går runt och muttrar på dagarna.
Häromkvällen kom jag på en förjävlans rutten händelse som utspelade sig på sjukan (jag tror ni alla vet när, haha)
En av alla dråpliga grejer man kom att uppleva där men som många kanske vet så har jag inget början och slutminne från dom här nästan 10 dygnen. Eftersom det var så mycket smärta och väldigt tunga mediciner inblandade får jag pussla ihop bilder och ljud jag tog in då till någon slags knepig form av uppspelning i hjärnan. Då och då kommer jag på nya saker som slutligen gör det hela till en helhetsbild. Jag ställer in skärpan och allt blir lite klarare för varje tillfälle jag grubblar och tänker tillbaka.
Hur som helst så var jag ju som ni kanske förstår rätt förkrossad över allt som hänt och pågick. Jag var också så borta och led av svår panikångest att jag hela tiden fick uppleva vissa trauman på nytt när jag piggnade till mellan medicinpåfyllningarna.
En dag kom en överläkare in och riktigt pratade över mitt huvud med flera andra läkare och läkarstuderande. Han talade inte till mig personligen utan läste innantill i min journal och pratade omkring det. Jag själv visste ingenting annat än att jag hade frakturer och inte kunde röra mig, just nu.
Överläkaren malde på om min framtid, jag skulle lida av svåra smärtor länge länge länge, aldrig kunna arbeta fysiskt, inte kunna bära på ett barn, inte sitta på flera år och heller inte kunna gå riktigt. Minst.
Jag vet än idag inte om jag bara var drogad, eller om jag var i chock men jag reagerade knappt. Jag var bara väldigt irriterad över att han pratat över mitt huvud och släpat med sig 7-8 personer in i mitt lilla rum första gången jag skulle få höra min dom. Stintan hörde den från rummet intill där hon låg och blev knäckt.
I vilket fall som helst så förstod jag väl tillslut och Johan tröstade mig. Vad ni behöver förstå innan jag kommer till poängen är att jag blev pepprad av samtal från vänner och bekanta där 80% utmärkte sig med att vara lite väl nyfikna och mindre intresserad av hur vi egentligen mådde. Ganska snopet men det är så det är. Många andra tog ett steg fram och visade vad verkliga vänner är så det var väl ingen egentlig förlust med den andra skaran. Men jefter allt tjat ifrån folk ville jag helst bara ha att göra med den skara människor som stod mig närmast under den här tiden. Ingen energi ville jag slösa på obehöriga då jag mådde som jag gjorde.
Nu till saken, jag ville verkligen inte ha besök av en person som besökte dom andra på sjukhuset.
Hon och jag har inget att dela och jag mådde pyton den dagen, som alla dagar där. Alla visste det och jag bad vänligt att Johan skulle se till att hon inte kom in till mig. Hur dom andra ville ha det var upp till dom, det var bara hon och jag som hade något otalt med varandra. Jag var och är idag inte intresserad av att lösa den konflikten men önskar henne all lycka i livet. Men vi kommer aldrig bli vänner eller reda ut situationen.
Johan ville väl inte vara otrevlig och det ville egentligen inte jag heller. Men det enda sättet att hindra henne från att komma hade varit ett "stick!" och så beter man sig ju inte så det slutade med att hon kom in och med sig hade hon sin lilla söta dotter. Ingen skada skedd. Jag försökte le och vara artig fast morfinet rusade i mina ådror och ropade att jag skulle ta en powernap genast.
Hon var också trevlig (såvitt jag minns) tills själva slutklämmen, som ligger på top 5 bland det värsta jag varit med om. Ren ondska.
Hon ställde sitt lilla barn i fotändan av min säng och lilltjejen småhoppade och trampade precis som små barn gör. Då kom det, med en vänlig röst som förklädnad. Titta *****, titta vad du kan som inte Nicolina kan. HiHi skrattade hon och nickade menande mot barnets studsande och trampande där i sängen.
Jag kan använda så många beskrivande ord för hur det kändes. Hur fienden kom in på mitt revir när jag hissat vit flagg och så häver hon ur sig något dyligt när jag redan ligger halvvägs ner i graven och krålar i leran. Det finns inget som kan tas tillbaka eller upphäva den meningen. Ingen förklaring. Klumpighet, det är som när Monkan ikväll ropade "ÅHH negerbollar" på konsum. Eller när man slänger ur sig precis vad man tänker och sedan ångrar sig. Detta var inte så. Hon menade det och visade det. Ingen ånger. Det fetaste slaget under bältet någonsin.
Om jag hade legat med cancer, hade väl ingen som är riktig i huvudet kommit in och sagt Titta vad jag har som inte du har, hihi (medans hon tittar sig i spegeln och stryker sitt tjocka hår)
Bara ett jävligt minne.....
Nu blir det sömn och spoooning med mina homeboys
Fotat har jag gjort idag då Monika var snäll och lånade ut kameran. Det är som ett stort svart hål i tiden sedan den förra gav upp och checkade ut.
Först ut en bild på Nils och hans extremt långa ben
Jag dör av garv. Vart kom dom där benen ifrån.??!
Resten får jag lägga ut imorgon för det tog 5min att ladda upp den här godbiten..
Vad mer? Jo jag och Monkan har en genialisk affärsidé som ska genomföras helst igår. Jag tänker aldrig berätta vad det är då ni bara skulle knycka vår plan. Men det kan bli ett tillskott i den annars rätt så tunna plånkan.
Återkommer....
Manikyr har jag fått idag. Monkan ringde ner mig när hon hade en stund över i salongen och det var så skönt. Jag älskar när folk pillar på mig. Framförallt håret. Ahh Johan får ligga i timmar och kraffsa i mitt hår när helst han orkar.
Jättesnyggt blev det också borde jag väl understryka. Och trevligt var det, drack redbull och skvallrade.
Sedan har vi ätit middag tillsammans, tittat på film med tända ljus, skrattat och haft det ofärskämt gött...
Jag har fortfarande stora problem med sömnen. Det går inte. Jag vrider och vänder sönder mig i sängen. Något fel är det. Jag vill verkligen inte ta till piller heller utan att verkligen försöka själv först. Med alla medel. Så jag får härda ut den här vågen och verkligen träna hårdare så jag gör av med mer energi än själva hjärnverksamheten under dagarna.
Det här att jag ligger tre timmar och stirrar i taket vareviga natt gör ju att man börjar tänka en hel del. Oftast på bra saker, men ibland dom här sämre tankebanorna som man lätt hamnar på. Är man väl där är det svårt att trycka på bromsen. Det är då jag för en konversation med mig själv också. Tar upp vad jag är arg och ledsen över och tänker ut lösningar på mina problem. Så visst kan det vara nyttigt då jag sällan går runt och muttrar på dagarna.
Häromkvällen kom jag på en förjävlans rutten händelse som utspelade sig på sjukan (jag tror ni alla vet när, haha)
En av alla dråpliga grejer man kom att uppleva där men som många kanske vet så har jag inget början och slutminne från dom här nästan 10 dygnen. Eftersom det var så mycket smärta och väldigt tunga mediciner inblandade får jag pussla ihop bilder och ljud jag tog in då till någon slags knepig form av uppspelning i hjärnan. Då och då kommer jag på nya saker som slutligen gör det hela till en helhetsbild. Jag ställer in skärpan och allt blir lite klarare för varje tillfälle jag grubblar och tänker tillbaka.
Hur som helst så var jag ju som ni kanske förstår rätt förkrossad över allt som hänt och pågick. Jag var också så borta och led av svår panikångest att jag hela tiden fick uppleva vissa trauman på nytt när jag piggnade till mellan medicinpåfyllningarna.
En dag kom en överläkare in och riktigt pratade över mitt huvud med flera andra läkare och läkarstuderande. Han talade inte till mig personligen utan läste innantill i min journal och pratade omkring det. Jag själv visste ingenting annat än att jag hade frakturer och inte kunde röra mig, just nu.
Överläkaren malde på om min framtid, jag skulle lida av svåra smärtor länge länge länge, aldrig kunna arbeta fysiskt, inte kunna bära på ett barn, inte sitta på flera år och heller inte kunna gå riktigt. Minst.
Jag vet än idag inte om jag bara var drogad, eller om jag var i chock men jag reagerade knappt. Jag var bara väldigt irriterad över att han pratat över mitt huvud och släpat med sig 7-8 personer in i mitt lilla rum första gången jag skulle få höra min dom. Stintan hörde den från rummet intill där hon låg och blev knäckt.
I vilket fall som helst så förstod jag väl tillslut och Johan tröstade mig. Vad ni behöver förstå innan jag kommer till poängen är att jag blev pepprad av samtal från vänner och bekanta där 80% utmärkte sig med att vara lite väl nyfikna och mindre intresserad av hur vi egentligen mådde. Ganska snopet men det är så det är. Många andra tog ett steg fram och visade vad verkliga vänner är så det var väl ingen egentlig förlust med den andra skaran. Men jefter allt tjat ifrån folk ville jag helst bara ha att göra med den skara människor som stod mig närmast under den här tiden. Ingen energi ville jag slösa på obehöriga då jag mådde som jag gjorde.
Nu till saken, jag ville verkligen inte ha besök av en person som besökte dom andra på sjukhuset.
Hon och jag har inget att dela och jag mådde pyton den dagen, som alla dagar där. Alla visste det och jag bad vänligt att Johan skulle se till att hon inte kom in till mig. Hur dom andra ville ha det var upp till dom, det var bara hon och jag som hade något otalt med varandra. Jag var och är idag inte intresserad av att lösa den konflikten men önskar henne all lycka i livet. Men vi kommer aldrig bli vänner eller reda ut situationen.
Johan ville väl inte vara otrevlig och det ville egentligen inte jag heller. Men det enda sättet att hindra henne från att komma hade varit ett "stick!" och så beter man sig ju inte så det slutade med att hon kom in och med sig hade hon sin lilla söta dotter. Ingen skada skedd. Jag försökte le och vara artig fast morfinet rusade i mina ådror och ropade att jag skulle ta en powernap genast.
Hon var också trevlig (såvitt jag minns) tills själva slutklämmen, som ligger på top 5 bland det värsta jag varit med om. Ren ondska.
Hon ställde sitt lilla barn i fotändan av min säng och lilltjejen småhoppade och trampade precis som små barn gör. Då kom det, med en vänlig röst som förklädnad. Titta *****, titta vad du kan som inte Nicolina kan. HiHi skrattade hon och nickade menande mot barnets studsande och trampande där i sängen.
Jag kan använda så många beskrivande ord för hur det kändes. Hur fienden kom in på mitt revir när jag hissat vit flagg och så häver hon ur sig något dyligt när jag redan ligger halvvägs ner i graven och krålar i leran. Det finns inget som kan tas tillbaka eller upphäva den meningen. Ingen förklaring. Klumpighet, det är som när Monkan ikväll ropade "ÅHH negerbollar" på konsum. Eller när man slänger ur sig precis vad man tänker och sedan ångrar sig. Detta var inte så. Hon menade det och visade det. Ingen ånger. Det fetaste slaget under bältet någonsin.
Om jag hade legat med cancer, hade väl ingen som är riktig i huvudet kommit in och sagt Titta vad jag har som inte du har, hihi (medans hon tittar sig i spegeln och stryker sitt tjocka hår)
Bara ett jävligt minne.....
Nu blir det sömn och spoooning med mina homeboys
Trackback
