Jag lämnade Stockholm för Bollnäs i Fredags, hamnade först i kö och använde först mina värsta svordomar jag kunde komma på. Bad därefter Gud om ursäkt. Sen kom jag på att "Jag tror ju för bövelen inte på Gud".
Jag brände på i hundrasextiotre eller något, upp till Gävle och hämtade Emelie. Lyssnade på Aerosmith, köpte cigg och cola, åkte mellan Valbo - Holmsveden. Perfekt större landsväg att köra bil på. Älskar att köra bil i vackra landskap, med skön musik, härligt sällskap och en bil man kan röka i. Det är lycka för mig. Men då är jag tjugotvå också. Tänk på det.

Två stopp hos våra familjer, kramades, visade upp Emelies valpis, pratade och drog vidare. Kom till Nattis vid niosnåret. Gjorde oss i ordning och drack vodka. Tog taxi ner till Sport In och dansade tills klackarna gick av. Nästan.

Vilket röj.

På krogen hände en lustig sak. Jag vart påflugen av en Söderhamnare, jag kände igen hans ansikte men förbannade mig själv i efterhand att jag är så totalt lost när det kommer till namn.  Jag har festat med honom flera gånger så jag borde minnas. Men han har väl inte lyckats gjort något vidare intryck (uppenbarligen).
Han kallade mig fula namn och drog upp diverse historier som jag inte kan relatera till alls. Osanningar alltså. Men han hade ändå några få rätt, så han visste vem jag var.

I vilket fall som helst så blev jag så förstummad att jag inte fick ur mig något vettigt. Jag försökte men han avbröt mig och malde på. 
 Han skällde på mig helt oprovocerat med ett gäng killar som backup. Jag vet inte vart det kom ifrån heller. Han kanske var påtänd? Oavsett om allt han anklagade mig för varit sant hade väl inte han med det att göra. Han har inte med mig att göra!. 

Helt plötsligt var jag 15 år gammal och blev kallad "fula könsord"., ,,,att jag var  en otrogen  ****** och blaha blaha. Eftersom han inte hade något väsentligt att komma med  rann det av mig som på en gås. Men i och med att jag vart så paff så sitter han idag och tror att han brände upp mig. Att jag förlorade och han vann. DET svider.!!

Therefore är jag glad att jag bor och lever i Sthlm så jag slipper småstadsmentaliteten när den är som värst!
. Småstadsmänniskor är så inskränkta och jävliga. Jag har aldrig passat in i det. (Förutom jävligheten då)
Jag är och har alltid varit för provocerande som person för att smälta in i mängden..
Jag är min egen och det kommer jag alltid vara.
 Jag är inte provocerande i mitt sätt, jag är väluppfostrad men jag menar mer hur jag ser ut och vad jag gör.
 Inte hur jag för mig.
Jag är förmodligen lika road av allt skvaller om mig själv som personer som lever på skvaller blir av att jag kommer hem och livar upp stället.


Däremot blir jag rätt trött på det när det inte finns något utrymme för sanning i allt som hittas på. Hur tänker den första personen som startar djungeltrumman?

"Hm, inget på 3:an, inte 5:an eller......suck......ska jag ringa Emma? Men vi pratade för en timme sedan....Vad ska jag snacka om? JAG VET!"

...och efter det hittar personen i fråga på något att prata om. Sen sprids det vidare och det bildas ringar på vattnet.
Det kan förstöra mycket för människor, tänk på det nästa gång ni bokar en fika.
 
Lev ert liv så fullt och till 110% att det inte kommer finnas tid för att nämna någon annans namn. Lyckas ni med det har ni lyckats långt.

Självklart är det inte bara jag som underhåller min gamla hemstad, jag är en av många. Jag har aldrig låtit det påverka mig. Jag har heller aldrig varit intresserad av att skvallra själv. Dels för att jag inte vet vad någon heter och det är mitt tjejgäng frustrerade över. Också för att jag kunde inte vara mindre intresserad av folk än jag är.

Detta har faktiskt hänt då jag och Stina mötte en kvinna som hälsade vänligt på oss.




Jag: Vem var det??

Stina: MEN NICO FÖR I HELVETE?!?? Det var din moster.!!!

Ni ser själva, det gäller att göra intryck på mig. Annars finns du inte, du syns inte och jag ringer absolut inte och nämner ditt namn i telefon.




Natten/nästa dag var superkul och jag kan inte vänta till nästa gång jag får dra ut på rövarstråk med mina Bollnästjejer.
Under efterfesten råkade jag somna inlindad i Nattis morgonrock.
När Emelie sedan kom och skulle krypa ner  bad hon mig vänligt att flytta mig en aning så hon fick plats, 
Jag som trots allt hade mycket alkohol i blodet och redan sov tungt skämdes ändå att att jag skippat sista delen av efterfesten så jag flög upp och skrek
"Jag kommer!!".

Ungefär som att Emelie inte skulle märka att jag sov när jag låg där och gapade sådär charmigt bara jag kan när jag är allergisk. Jag vill aldrig att Emelie ska veta att jag sover. Jag ljuger alltid när hon frågar om hon just väckt mig.

"Jag?? Nae, jag sitter och röker....och så. Dudå?"

Men en gång var jag för trött för att förstå vart jag var och vem jag var.
När Emelie ringde svarade jag

"Emelies mobil det är Nicolina?"

Haha

Helgen har sammanfattningsvis varit underbar! Jag och Johan har haft det toppen sedan jag kom hem och han hade till och med (hrm, ja vi bortser från listan jag skrev) köpt en present! BARA SÅDÄR! Älskade vän. En svart tunika från Indiska.
Jag rev girigt upp pappret och beskådade den länge och noga. Jag fick titta två gånger innan jag såg det hemska, det fruktansvärda jag hatar mer än cancer och magsjuka.



LARGE.



Jag: Large?! Tycker du att jag är en large woman?

Johan: (Skruvar på sig) Nej men dom såg så småa ut och...

Jag: Jag hatar att få Large, för då vet man att personen stått och funderat på hur stor man är. Ja men hon har ändå en del valkar och mage så det är bäst att vara på den säkra sidan! Tänkte du så?

Johan: (börjar få små pärlor i pannan) NEJ GUMMAN! Så var det inte alls, jag lovar. Du ser juh att den är jätteliten! Tro inte det!!

Jag: Då hade jag hellre tagit parfymen (som också  fanns på listan)

Johan: Men förlåt då!

Jag: Godtages! Du var modig och jag älskar dig ändå, (efter jag insett att jag fan behövde large ändå. FAN!!)

Johan: Hehe, jag dig med gumman! (lättad som ett barn som precis återfunnit sina föräldrar på affären)



En kommentar från min Lover

Gubben om Min älskade Humla,vår Kärlekshistoria:

Fint va??
Det är nästan att jag blir lite stolt.
Över dig och över mig själv
Älskar dig med min fina






Innan jag går in och kryper ner med mina älskade två så bjuder jag er på samma låt som ovan i en annan verision. Den förra ska man lyssna på när man har Söndagsmorgonsex 
Inte för att jag vet något om det då jag aldrig försökt mig på något dyligt pga att jag är en ragata som man inte får vidröra på minst ett par timmar på efter jag slagit upp de blå. Det kan mina tidigare killar gå i god för. Haha 
Det är nog någon av dom som fått smaka på högern om denne testat mina gränser gällandes den punkten.

Men för er som håller på med sådant otukt så kan jag tänka mig att det passar sig med den här låten.

Den andra verisionen står lite för varför jag skriver. Vad jag vill förmedla och hur jag ser på livet. Har jag roat någon via bloggen? Har jag berört någon? Har ni flinat eller skrattat när ni läst om min trista men ack så tokiga vardag? Åt mina tankar? Har ni blivit förbannade över mina åsikter?
Då har jag nått dit jag vill komma.
Jag bjuder så pass mycket som jag gör på mig själv av den anledningen. Jag har fått någon att känna. Jag har berört i den mån jag kan. Min existens blir viktig.
Jag underhåller. Jag finns. Jag är verklig, Jag är nu. Snart är jag död. Livet går fort.

Därför vill jag nu att du min kära läsare lyssnar på den här låten, sen ska du göra samma sak. Inte starta en blogg och klaga över largetunikor.
Du ska leva, du ska göra något som får dig att känna dig levande.

Spring av bara fan ut i skogen och skrik ur dig alla känslor. Messa killen du är intresserad av, säg till din falska kompis att du inte orkar med denne längre, ge dig ut på närmsta motorväg och gasa så fort du kan, säg till din mamma att du älskar henne, kyss din bästa vän och kolla reaktionen, klipp av dig håret, säg upp dig från det där jävla jobbet du hatar, boka en turresa till Grekland,  gör något du aldrig vågat men önskar du gjorde, sätt på dig en trenchcoat, stövlar(enbart) och åk till mannen du åtrår, sätt dig naken likt Julia Roberts i "Pretty Woman " efter du gjort middag åt din älskade och vänta in honom, endast iförd en slips.

Älska (K-ordet är fult) hela natten, ut och dansa med vännerna, gammal blir ung och ung blir odödlig för en minut.. Det finns inga regler och inga begränsningar. Vi är bara människor men vi lever och vi lever nu. Gör något efter du läst detta så du kan somna och minnas den här dagen/kvällen/natten. Lik ingen annan. Unik. Är det inte det vi vill vara?




Stick sa ja

Fy fan vad jag diggar. Tror ni killarna skulle bli nöjda om jag drog på gasen och testade vad högtalarna går för.
Hehe hehe
En vacker dag sker det, jag måste bara hitta ett gömställe först.

Jag älskar den här bilden. Den är enkel men ändå så vacker.


På Lördag firar vi två år jag och min älskade Johan.
Två hela *harkel harkel* år.
Jag måste då säga att vi har gjort det bra då vi inte passar ihop för fem öre.
Nu gör vi väl det mycket bättre än i början. Men dit har vi jobbat och kämpat.
 Inget som kom som en frukost på sängen direkt.

Eftersom dom flesta redan vet om att jag fortfarande var tillsammans med mitt ex när jag föll för Johan så kan ni nog gissa er till hur svårt det var för alla inblandade innan pusselbitarna föll på sina platser. Det var fruktansvärt jobbigt för alla parter. Jag ville inte vara kär i Johan. Jag försökte att inte känna för honom. Men det fanns något elektriskt mellan oss. Något obeskrivligt.
Johan var bästa vän med mitt ex och det är så vi träffades. Visserligen träffade jag Johan för lite mer än över fem år sedan. Någon date, några nätter och en massa Icq.
 Vi var så unga då.
 Vi var inte redo för varandra och tur var väl det.
Jag önskar inte bort mina år med exet som jag fortfarande älskar mer än mycket och många. 

Det blev ett bakslag som hette duga med Johan i början.
Vi var så omaka och jag började betvivla mitt eget omdöme. "Vad fan tänkte jag?!"




Det har aldrig funkat att bryta med Johan. Jag har försökt. Det är kärlek på en okontrollerbar nivå. Jag har älskat lika mycket innan men dragningskraften jag och Johan har gentemot varandra är bortom allt annat jag upplevt. Det är inte enbart sexuellt menat utan jag syftar snarare på den själsliga biten. 


Jag har aldrig sökt mig till otrygga relationer innan.
 Detta var vild passion, stort socialt umgänge, fester och sommarhetta. En liten hord människor som samlats till "sista måltiden".
Sista lilla skaran av alla gäng Söderhamn bestod av under vår generation. Min generation.
Allteftersom gängen splittrades, delades upp och vänner och bekanta testade sina vingar ut i världen blev några kvar. För få och för svaga att stanna kvar i sina gamla kretsar. Så alla samlades som en stor familj. Den stora familjen flyttade in och bosatte sig i Johans lilla Trädgård på Åsgatan. Centralt men utan insyn från omvärlden och verkligheten.

Jag vantrivdes, det var för mycket alkohol och för många destruktiva människor runtom mig. Människor utan drömmar och människor med tomhet i blicken. Jag har umgåtts med ett stort gäng innan som det fungerade på samma sätt med. Men det är människor som har satt spår i min själ.
Vänner som kommer att finnas kvar.
Som jag fortfarande tänker varmt om trots att vi alla har så olika liv.

Men det här gänget som umgicks nu var det annat med.. Likasinnade suputer som inte ens festade på slutet. Bara drack och bedövade sig tillsammans.

Jag klarade inte av det, så jag stack.
Jag fick som tur var med mig Johan.
Vi hamnade på olika platser i Sthlm.
Jag med två vänner och han på sitt håll.
Vi var tillsammans omvartannat. Vi bråkade en del under den här tiden. Vi älskade varandra för mycket. Jag var helt färdig efter vår långa sommar kantad ov destruktivitet och diverse händelser jag har svårt att gå in på.
Jag behövde tid för mig själv, samla mig och mina tankar och försöka hinna ikapp mig själv.
Jag hade hoppat från en relation till en annan utan att egentligen blinkat.
Men kärleken övervann alla hinder och det kunde inte ha slutat annat än att jag skulle ligga i Johans armar. Låta honom klappa mig på huvudet. Pussa hans händer. Titta varandra i ögonen så som det en gång startade. Med sucktande blickar,



Mellan varven har vi haft det otroligt bra och vi trivs väldigt bra tillsammans. Men det är fortfarande svårt att få vissa aspekter i vardagen att fungera pga omständigheter i vårt liv på sista tiden, rånanklagelser, bränder och annat jag inte kan gå in på av olika anledningar

Men i grund och botten så älskar vi varandra så djupt att vi klarar oss förbi alla hinder

. "What doesn´t kill you"

Nu samarbetar vi och håller varandras händer hårdare än någonsin innan. Genom allt. Genom eld. Bokstavligen.
Jag trodde inte vi kunde resa oss efter alla ärr. Men det gjorde vi, tillsammans och var och en för sig. Bokstavligen återigen.








Till min hjärtevän:

Du är fantastisk och underbar. Du luktar som en hel karl
(nej jag skojar, eh alltså du luktar gott men jag tänkte försöka hålla mig till lite seriösare journalistik för en gåns skull, hrm hrm).

Tack för att du frågade om jag ville komma förbi dom kvällarna jag satt ensam hemma och tittade på teve.
Tack för att du snuddade vid mina ben i din soffa, tack för att du mötte min blick när jag tittade upp på dig.
Tack för att du hämtade och lyfte upp mig när jag trodde du skulle försvinna bort för alltid. Tack för att du följde härtat. Tack för att du lät mig röka inne, gråta och supa mig redlös när jag bröt ihop och tack för att du höll min hand.

Tack för att du finns där i vått och torrt. Tack för att du tvättade mig när jag låg förlamad. Tack för att du lät mig ta tabletter för att bedöva mig själv medans du låg med din ångest brevid min drogade kropp, Tack för att du höll min hand när jag vattnade möblerna, tack för att du gav mig mitt livs bästa kyss när jag kom hem med ambulansen, tack för att du lyfte mig när jag hade suttit ner, tack för att du klädde på mig när jag inte kunde.
Tack för att du strök min rygg när jag skrek av morfinabstinens.

Tack för att du står bakom mig i mina beslut, tack för att du håller min rygg i alla lägen, tack för att jag får ta del av dina funderingar och tankar, att du berättar om dina känslor för mig. Tack för att vi aldrig fördummar varandra, tack för att du lyssnar, tack för att du låter mig vara enveten och att jag får göra mina misstag, att du låter mig gå min egen väg och att du litar på att jag vill ha dig nära, att du håller min hand.

Tack för att du gör det lätt för mig ibland när du vet att jag vet att jag har fel men inte vill erkänna mina misstag öppet.
Tack för att du fortfarande tar till dig ny kunskap och följer råd, att du alltid är positiv och strävar för att bli en bättre människa trots att du är näst intill perfekt. Tack för att du ger mig massage fast jag klämmer din rygg.

Tack för att du låter mig vara realist när jag vill vara det, tack för att du lyssnar till mina drömmar.

STORT TACK för att du älskar mig, för att du finns och för att du väljer att dela din existens med mig.





Min älskade älskade Johan, min humla. Vad skulle jag göra utan dig?
Mot alla odds står vi här nu, i startskedet till något nytt och underbart.
Med det här inlägget avslutar jag vårt senaste kapitel och börjar skriva på nästa. Vårt nästa, tillsammans "Agains all odds", döper jag det förra till och det kommer en dag ingå i min självbiografi som jag förmodligen kommer skriva på vår altan, i vårt hus som ligger i något tropiskt land. Med dig vid min sida
Här och nu skapar vi historia .
2009 är här och jag älskar dig mer än någonsin.
Är det inte dags att lägga det gamla på hyllan och blicka framåt? Unna oss allt vi missat?



Jag älskar dig nu och för alltid. Du är mitt allt och mer därtill.
Grattis i förskott på vår tvåårsdag.
Nu ska jag krypa ner i varma sängen och krama dig hårt.